Frihamnsviadukten byggdes 1969. Det är den bro som förbinder den civiliserade delen av Malmö med den kvasistadsdel jag jobbar i: Oljehamnen:
"The twilight zone"......
I skymningszonen finns inga försonande drag.
Under min 5 km:s cykeltur på väg hem, kom jag underfund med att blåsten aldrig varit blåsigare, de mörka molnen aldrig så mörka, de hemlösa aldrig någonsin så hemlösa, den normalt sett svagt branta uppförsbacken förvandlades på något märkligt sett till en vägg, lastbilar slickade den av mina axlar som vette ut mot gatan, plötsligt kändes fredagen som bortblåst och kalenderns sju olika dagar var ersatta med en, måndag….mysighetsfaktorn var ersatt med kaos gränsande till ångest.
Under mig dånade tågen förbi utan att tyckas veta vart dom var på väg, som om dom var på väg ifrån en plats snarare än TILL en annan…..vilken skillnad förresten att åka ifrån eller TILL….
Som en blixt från en klar himmel slog det mig, att oavsett typ av känsla, är upplevelsen aldrig så stark som när den är allra mest intensiv. Kärlek, hat, värme blåst, när det känns som mest är det allra mest underbart och intensivt. Så istället för att falla ner i det svarta hål som kallas självömkan, började jag le…..den blick jag mötte från en cyklist passerandes på andra sidan gatan stirrade på mig och ställde ägaren till ögonen frågan: ”Är han riktigt klok?”
Hon skulle bara veta, att jag var på väg mot min belöning…..när jag parkerat min cykel och av blåsten tilltufsad klev in på Hemköp så stod hon där…..en av norra Europas i mina ögon vackraste kvinnor: Johanna Sällström, den kvinnliga polisen i Wallanderfilmerna. Så lite som krävs….att kasta en blick på något vackert är inte det sämsta och inte så lite. Varför dök hon upp där i grönsaksdisken en dag när jag kände mig låg? Ingen som vet, inte jag och förmodligen inte hon heller.
Men så blev det, kalla mig naiv, men kvällen räddades av en ängel bland paprikor och rädisor…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar