En Wallander i malmöitisk hardcoretappning?

Har länge haft en dröm om att skriva en bok och har börjat skissa på en deckare i Malmömiljö. Är osäker på om det är värt att lägga tid och energi på projektet och tar gärna emot lite feedback. Är det lönt att spinna vidare?
Så här börjar det:

Jag kisar med ögonen mot klockradion, eller rättare sagt mot den plats där klockradion brukar stå. Den är inte där, men å andra sidan är inte nattduksbordet heller på sin plats. Min hjärna går igång. När jag vänder mig om och ser att jag inte är ensam i sängen trillar den berömda polletten ner. Jag är helt enkelt inte hemma, åtminstone inte hemma hos mig själv. Tjejen jag träffade på Swing Inn igår som var så sensationellt snygg och sexig måste under natten ha gjort en ”Dr Jekyll/Mr Hyde”.
Hon är med andra ord sig inte särskilt lik i fullt dagsljus.
Å andra sidan känner jag inte igen mig själv heller. Från att ha varit den där charmerande, rappkäftade, roliga och oemotståndliga killen som är alla kvinnors våta dröm, ser jag nu på mig själv med avsky. Ur munnen letar sig ångor av gammal vodka/redbull, avslagen starköl och den obligatoriska ”nattamaden” som igår (igen…) bestod av ett whopper meal extra allt plus lökringar. Andedräkten för inte tankarna åt blomstrande sommaräng direkt.
Lakanen har lindat sig kring min svettiga kropp i den stekheta lägenheten. Nu förstår jag hur insekten som fastnat i spindelnätet känner sig. Den gemensamma faktorn behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Båda befinner vi oss på en plats och i en situation vi inte önskar.

”Mm…gomårrån´…eller nått´…..”
Grymtar jag mot kroppen som ligger bredvid mig i sängen. Jag ser in i ett par rödsprängda ögon och strax under dom spricker en mun upp i ett brett leende.
”Hej hjärtat, tack för igår och inatt! Du är så mysig. En riktig gulleplutt!”
Säger tjejen på bred Malmöitiska samtidigt som hon skrynklar ihop ansiktet och nyper mig kärleksfullt i kinden.

För tillfället känner jag mig som allt annat än en gulleplutt och har svårt att se det kärleksfulla i situationen. Istället kommer ångesten krypande. Jag har en kraftigt utvecklad allergi mot allt som är påklistrat gulligt. Kroppen försätts i skarpt läge och paniken börjar sprida sig. Det här känns allt annat än bra, ordet flykt är det första som dyker upp.
”Du, äh, jag skall jobba idag och har lite bråttom. Skall vi höras senare idag?”
Helvete, tänker jag. Att jag aldrig kan vara ärlig och säga det jag tänker. Jag vill aldrig se henne igen och jag föraktar mig själv för att jag ännu en gång supit skallen i bitar och låtit reptilhjärnan ta makten över min kropp. Jag skall aldrig mer dricka sprit.

”Skall du inte ha frukost? Jag kan gå ner å handla litta goa bullar hos araben på hörnan!”.
Hör jag Mrs Hyde väsa med en röst som skvallrar om en överkonsumtion av röda Prince. Men det sista jag vill just nu är att äta bullar, hur ”goa” dom än är.
”Alltså, jag hade gärna stannat, men jag har sjukt mycket att göra på jobbet och måste dra på studs, annars skjuter chefen mig. Men du, vi kan väl höras senare idag, får jag ditt mobilnummer?”
”Det fick du igår, har du glömt det?”
”Klart jag inte har!”
Det finns mer eller mindre delikat konstruerade lögner, den här tillhör definitivt den senare kategorin.
”Jag ringer dig ikväll!”
Säger jag med ett vad jag tror, oemotståndligt leende på läpparna.

Jag hoppar upp ur sängen och ålar mig i kläderna. Duschen får vänta.
”Hejdå, vi hörs!”
Skriker jag samtidigt som dörren slår igen bakom mig och jag stapplar nerför trapporna på osäkra ben. Ute på gatan orienterar jag mig med hjälp av byggnaden jag känner igen meddetsamma. Turning Torso i all ära, men Folkets hus på Nobeltorget är klassisk Malmömark för mig.
Senast jag var där var det för att titta på Moomsteatern. Teatergruppen i Malmö där skådespelarna lider av ett förståndshandikapp. Lider och lider tänker jag, hur fan vet läkarna som ställt diagnosen att dom lider?
Kopplingen slår ner som en blixt från en klar himmel, för just nu både lider jag och känner mig förståndshandikappad. Att min hjärna inte kan fungera som den borde!

Det är dock inte läge för dylika filosofiska resonemang. Plockar upp mobilen. Om displayen hade kunnat tala hade den skrikit: ”12 missade samtal”!, ångesten späds på. Fan också tänker jag och inser att jag lovat ”Ankan”, en gammal barndomsvän, att vi skulle åka ut med M/S Pelle och fiska torsk idag. Den enda torsken jag lär se idag är den som dyker upp när jag, om jag mot alla odds, vågar se mig själv i spegeln. Hade man kunnat spela det på oddset hade det gett 23 598 ggr pengarna. Den sista jag vill se i ögonen idag är mig själv.

Jag heter Max, är 37 år gammal, jobbar som mordutredare på Malmöpolisen och har både goda och mindre goda sidor. Igår tog dom mindre goda sidorna makten över mig som så många gånger förr.

Förbjuden kärlek.

För ett par månader sedan skrev jag lite skämtsamt om konsekvenserna av att sharialagar har införts i Pakistanska Swatdalen. Då handlade det om att tjejer numera inte får gå mer än fyra år i skolan och att dom därmed exkluderas från deltagande i "Vi i femman". Idag publicerades en film från Swatdalen, tagen med en mobiltelefon, där en 17årig tjej pryglas av talibaner. Hennes brott, hon hade haft en kärleksaffär. Klicka HÄR för att titta på filmen.

Begreppet absurt får en ny dimension i en värld där det är illegalt att visa kärlek. Känns lite lagom modernt att en människa skall bestraffas och dessutom offentligt, för att hon hyser kärlek till någon.

Jag blir så matt och dräneras på all energi när jag inser faktum. I vissa delar av världen år 2009 är kärleksförbud lagstadgat och straffet om du begår brott mot lagen är att du pryglas offentligt.

Jag blir så matt...

Sanningar och lögner.

Det gjordes en undersökning i England. Syftet var att få lite koll på hur ärliga människor är i allmänhet och människor vi har förtroende för i synnerhet.
Nunnor och lärare förseddes med mikrofoner och efter varje dag summerades all konversation. Det visade sig att försökspersonerna ljög/förskönade sanningen i snitt sju gånger per dag. Då snackar vi nunnor och lärare, yrkesgrupper vi av någon anledning har förtroende för.

Hur påverkar det måendet att konstant gå omkring och känna en press att "skarva" med sanningen. När du sitter där på Gran Canaria och skriver vykorten på balkongen med en ljummen Malibu i näven...hur kommer det sig att du skriver; Här är det 22 grader i vattnet, när det faktiskt bara är 21? När någon frågar dig; Hur mår du? Varför svarar du; KANON! Trots att du bara mår "sådär"...

Världens magar är fulla av klumpar som bildats av lögnaktiga kluster. Av ingen anledning alls, känner människan sig tvingad att positionera sig. Genom att konstant skarva med sanningen vill han/hon lyfta fram sig själv till en bättre position. Här är det si varmt, jasså, är det kallt i Sverige.....jag mår SÅÅÅ bra....jasså gör inte DU det....det trodde jag ALLA gjorde....

MEN...när lögnen förlossats ligger moderkakan av lögnembryot kvar. Som en böld i magen som biter sig fast. En svulst som växer och plötsligt.....mår du ÄNNU sämre än vad du gjorde INNAN du ljög, för att du ville framstå som bättre.....mår du plötsligt sämre. En paradox per definition.

Gör så här. Börja morgondagen med att i VARJE situation AKTIVT tänka; Nu skall jag inte försköna sanningen...nu skall jag oavsett vad världen tycker säga PRECIS som det är, inte lägga till men inte heller dra ifrån. Slut med halvsanningar och vita lögner för en dag, och om det visar sig att du mår bättre när du skall somna imorgon kväll? Fortsätt även nästa dag, en dag i taget....