onsdag, december 08, 2010

If it ain´t broken, don´t fix it...


Så är det. Funkar det så funkar det. Finns ingen anledning att analysera varför vissa saker är som dom är, så länge dom fungerar.

Lika lite som att jag tänker skruva isär min iPhone i en iver att försöka förstå hur det är möjligt att klicka på en app och via GPS konstatera att jag är där jag är och inte någon annanstans, tänker jag luska i varför jag mår bra.

Kanske en haltande jämförelse eftersom just den funktionen mer är intressant ur ett filosofiskt perspektiv. Var skulle jag vara om jag inte är där jag är? Någon annanstans, men VAR och framförallt VARFÖR?

Whatever, mitt liv är inte trasigt. Min själ och mitt hjärta är fullt fungerande igen, alltså tänker jag inte ens tanken att skicka dom på verkstad för renovering.

If it ain´t broken, don´t fix it...

.

måndag, november 29, 2010

Vissa säger saker bäst, när dom inte säger något alls...


Undrar vad det är som driver alla som sjunger med i (läs; sönder...) Lars Winnerbäcks konserter från start till mål. Varför går folk dit för att höra sig själv sjunga och inte Lasse? Lyssna på Lasse istället för er själva...liksom....

Som att gå på gourmetrestaurang och be servitören servera den hemlagade medhavda blodkorven, gå på bio men ha med sig en portabel tv med moviebox och köra hemvideon från julklappsutdelningen 1997 eller som att åka till en västindisk sagoö för att bada i den medhavda uppblåsbara poolen, i vatten dekanterat från den insmugglade vattendunken.

Direkt provocerande att lyssna på en liveinspelning med Winnerbäck och tvingas plågas av alla tondövingar som tävlar i att höras mest istället för bäst, dvs inte alls....

Konklusion; Silence is golden...mest är inte alltid bäst, eller...less is more upphöjt i kvadrat till; nothing is best.

Ronan Keating sammanfattade det hela på ett klokt sätt;
"You say it best, when you say nothing at all."

Med risk för att bli betraktad som bitter, väljer jag att inte applicera resonemanget på något annat sammanhang. Det står var och en fritt att själva göra det....för visst är det så, att det finns människor som säger saker bäst, när dom inte säger något alls?

måndag, november 22, 2010

Oscarsgalan a´la Aftonbladet....


Dagens pseudonyhet (per definition...eftersom det inte är en nyhet...);

"27 fångar på anstalten i Rosersberg vägrar gå in på sina rum". Vakterna håller i skrivande stund på att låsa in fångarna på sina rum.... Ett konverterat Moment 22 som hade gjort Joseph Heller grön av avund. Det GÅR inte att låsa in dom, eftersom dom redan är det, inlåsta....alltså ingen nyhet....
Kan trots min vilda och sjuka fantasi inte ens fabricera ihop ett scenario som ens kommer i närheten. Skulle i så fall vara när någon (ingen nämnd...host host..) blir "hotad" av sin fru med orden; "Då tar jag ut skilsmässa!"..när han (som inte är nämnd...) de facto redan separerat själsligt sedan ett par år tillbaka... Fast det riskerar kanske att hamna under rubriken; "Dagens bitterhet", trots att han innnnte är bitter....

Dagens mest absurda nyhet;

"Så gjorde döden Michael Jackson till vinstmaskin, nu tjänar han mer än någonsin."
HUR...kan döden bli en vinstmaskin...för den som inte lever och vad skall Micke göra med alla pengarna han tjänar nu när han är död? Hmmm...heja Aftonbladet....

Dagens pris för bästa inlevelseförmåga går till Karl-Fredrik i "Biggest looser";

"Jag kände mig som en tom ballong!"
HUR....känner sig en TOM...ballong, ingen kan veta....förutom möjligtvis Karl-Fredrik....och förresten...hur känner sig en full ballong....packad....med eller av vad?

Dagens annonsrubrik i Aftonbladet;

"Här är utbildningen som ger jobb!"
Priset kallas i folkmun för; "No shit Sherlock..."

Hade Aftonbladet varit verkliga hade dom överträffat sig själva dvs. dikten.....

*

lördag, november 20, 2010

Som en dekal man sätter på bakrutan av en bil...


Vet inte vad det är för fel på mig. Eller, jo...jag är medveten om att jag har mina brister. Några av dom har jag fått diagnos på, men inte alla. Bra...och dåligt. Hur skall jag kunna tillfriskna om jag inte vet vad vilken sjukdom jag lider av, liksom....

Försöker ställa diagnosen på en av sjukdomarna jag lider av:

"Bildekalssyndromet" - Symtomen yttrar sig på så sätt att den sjuke allt som oftast och fullständigt obefogat, hasplar ur sig klyschor av det slag man brukar finna på dekaler som sitter på bilars bakrutor. Sjukdomen bottnar i en total avsaknad av impulskontroll. Ett par exempel på klyschor:

* "Hjulet snurrar, men hamstern är död...:"
* "Det är faktiskt insidan som räknas..."
* "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder..."
* "Vad gör det om hundra år?"

Omgivningen i allmänhet och den yngre generationen av den i synnerhet, lider oftast mer än sjuklingen själv, som oftast inte lider alls. Det så kallade bieffektssyndromet "Lycklig idiotsyndromet". Det är ofta en plåga att lyssna på allsköns meningslösheter och inte sällan bryter folk i närmiljön ihop i ren utmattning.

Stödföreningar finns för anhöriga till de med "Bildekalssyndromet". Där samlas likasinnade för att finna stöd i varandra och för att utbyta hörselkåpor och diverse tips för hur tillvaron skall hanteras för att bli dräglig att leva i (läs ÖVERleva i)när man lever nära någon med "Bildekalssyndromet".

fredag, november 19, 2010

Idag vaknade jag upp på rätt sida av Mariedalsvägen...


Kunde nätt och jämnt hejda orden som ploppade upp inombords när jag vaknade;
"Men vad fan...vad är detta..."
När jag tittade ut genom fönstret och knappt såg Slottsparken för den himmel som var fylld av lika delar blöta tunga snödroppar och ännu blötare och ännu tyngre regndroppar, kom orden; "Ah, nej...."

Som om mitt liv vore om inte slut, så i alla fall en plåga, ett straff att genomlida.
Såklart är var och en sig själv närmst. Det är fullständigt omöjligt att jämföra sitt eget mående med andras, eftersom det hur gärna man än vill (eller INTE vill) är omöjligt att känna det andra känner. Oavsett hur stor och stark än empatin är, går det bara inte. Termometern som mäter hur vi mår är ännu inte uppfunnen.

Tankarna gick tvärs över gatan till Malmöiterna som bor i Slottsparken, där, på andra sidan av Mariedalsvägen. Varför är det mest killar/gubbar som är synligt hemlösa förresten....

Försökte frammana känslan av hur det är att vakna upp genomfrusen, bakfull, blöt (som i GENOMblöt...), ångestfylld (utan annan ångestdämpande medicin att ta än den som serveras på en röd plastflaska med ett stort T). Provade att känna efter för att försöka förstå hur det är att bli väckt av att kroppstemperaturen sjunkit så pass att kroppens alarmsystem ringer och väcker dig på morgonen och inte mobiltelefonens ringsignal. Att inte ha tillgång till en toalett att utföra sina behov på och än mindre en dusch med varmt vatten att tvätta sig i och en tjock torr handduk att torka sig med efteråt. How´s that for a start in the morning?

När jag svepte undan det tjocka duntäcket från min varma kropp och släntrade iväg mot köket började jag skämmas. Slirade in på toaletten och tyckte det var ganska lyxigt om man jämför med hur det är att sitta på huk i en buske en snöig novembermorgon.

Kom ut i köket och vevade igång kaffekokaren. Näsborrarna möttes av den underbara doften av kaffe, ett något mer aptitligt alternativ än T-sprit på frukostbordet. Fick lite ångest när jag insåg min egen oödmjukhet. Vilken förmån att inte drabbas av att morgonens första impuls i huvudet skriker efter droger. Att slippa lyssna på en inre röst som vill få dig att jaga ruset så att du kan fly eftersom du inte mäktar med att leva i den verklighet du vaknar upp i. Att inte kunna hantera den realitet du förvisats till, helvetet på jorden. Att vakna upp på fel sida av Mariedalsvägen.

Satte mig ner och sippade på det varma kaffet, tittade ut genom fönstret och såg in i Slottsparken och då kom den. Vågen av tacksamhet sköljde över mig från andra sidan Mariedalsvägen och det var inte det kalla skitiga kanalvattnet jag träffades av.

En genuin känsla av tacksamhet sjöd upp inom mig, en äkta, innerlig och tacksam värme spred sig i kroppen. Här sitter jag idag. I min alldeles egna varma lägenhet och dricker mitt kaffe. Ingen ångest så långt ögat når och mitt i ett liv som blir vad jag själv gör det till, som är vad jag med hjälp av andra, gjort det till. Beroende av mig själv och inget annat. Så annorlunda det kunde varit och så nära det var att det inte blev som det blev, det var nära att det inte blev som det skulle...

Mitt; "Ah nej..." som jag vaknade med, växlades i mitt inre emotionella Forexkontor mot ett; "Åh...ja!"

Små marginaler, krafter starkare än mig och TUR, gjorde att jag vaknade upp på rätt sida av Mariedalsvägen idag. Jag är ödmjuk och oerhört tacksam för det, tack!

*

torsdag, november 18, 2010

Statistiknörderi...


* Känns lite osannolikt att SÅ många varit inne på blogen, enbart denna veckan...
* Nej, mina egna besök är inte inräknade...
* Märkligt...men lika kul som smickrande....
* Har "Salma" varit här...
* Inte det nej...
* Tack för alla besök...men det gäller inte dig "Salma"...
* Hade varit intressant med lite fler kommentarer och reflektioner, inte enbart komplimanger, även om dom såklart är både trevliga och oerhört uppskattade...
* Tack...
* Vad tycker "folk" om att läsa, förslag/önskemål...

Rekordmånga besök idag, torsdag 18 november: 112 st, nytt världsrekord för bloggen.

Här finns VECKANS besökare so far, (statistik från kl. 23:59, torsdag 18 November):

Sverige
381
Tyskland
26
Danmark
21
USA
5
Schweiz
4
Norge
1

*

onsdag, november 17, 2010

Salma på Synsam....


Fick en smärre, om inte chock, så i alla fall, överraskning när jag stämplade in på Synsam för synundersökningen. När jag känner mig sällsynt snorig och ovanligt ofräsch, är det givetvis, enligt lagen om alltings djävlighet, självklart, att min nya optiker är en uppgraderad version av Salma Hayek.

Som om det hade spelat någon roll om jag varit i fysiskt toppskick? Hade det inte varit för att "Synsam-Salma" hade fått betalt för att titta mig djupt i ögonen, tror jag inte hon hade kastat sina blickar på mig. En slags ögonblicksprostitution. Att få kasta en blick, och få en blick kastad på sig själv, att i ett socialt accepterat sammanhang, boka en tid och att ge en ekonomisk ersättning för att titta på och bli tittad på.... En ömsesidig peepshow i optikermiljö.

Små smulor är också bröd.....

*

måndag, november 15, 2010

Fredsarbete i tvättstugan....


Kom på mig själv med att stå i tvättstugan en dag och stirra IN i tvättmaskinen. Som om jag snorklade i Röda havet och spanade efter färgglada "Hitta Nemo-fiskar". Vem lurar jag?...löd frågan jag ställde till mig själv när jag insåg, att det mest upphetsande mina ögon fångade var ett par förvisso rena, men ändå...kalsonger, som snurrade rundor i en rostfri cylinder. Hur upphetsande på en skala 1-700 000 ? Kanske....2,5....en bra dag....

Det finns bättre sätt att spendera sin tid på, men man är ändå fast i tvättstugeprocessandets återvändsgränd när man väl satt kolven i bokningstavlan. Det är inte lönt att gå upp i lägenheten igen eftersom det "bara" dröjer två minuter (som alltid blir tre-fyra...) innan den inre rösten viskar: "Sesam...öppna dig..." och det förargliga klicket i luckan ljuder och skänker dig nästa högtidsstund; Hänga tvätt.....

Finns bättre sätt att spendera sin tid på. Men å andra sidan finns det också sämre sätt att använda sin tid på. I skenet av att invadera främmande länder, rycka handväskor från rullstolsbundna pensionärer och/eller spontanmisshandla oskyldiga, framstår det som rena fredsarbetet att stå i tvättstugan och kalsongspana.

Att jag inte tänkte på det! Hur meningslöst än något upplevs vara för stunden, finns det ett sätt att se på det, vända och vrida på det hela, som gör att livet känns meningsfullt....om jag bara anstränger mig, tänker efter....

*

lördag, november 13, 2010

Zoologiskt så logiskt...så DJURISKT logiskt...


Ibland känns vissa saker självklara på ett djuriskt vis. Även den mest inskränkta insekt (om nu insekter räknas som djur eller om dom är..insekter...dom tillhör djurriket i alla fall, väl..), ja även den mest inskränkta insekt borde förstå med ryggmärgen att vissa saker är GIVET. Tom. de ryggradslösa, molluskerna, maneterna (inte magneterna...dom är jag inte så fäst vid) och deras blötdjurspolare, fattar somligt även UTAN vare sig ryggrad eller ryggmärg.

* Kasta inte sten när du sitter i glashus och/eller: Den som är utan synd skola kasta den första stenen.


Så skönt om det vore zoologiskt så DJURISKT...logiskt....självklart, att människor generellt sett såg på sig själv med bråkdelen så kritiska ögon på sig själv, som de ser på andra.

Då hade jorden befolkats av människor lika kloka som mollusker, maneter och andra blötdjursliknande varelser utan ryggmärg och/eller ryggrad, eller klokare...

Vetskapen om att jag stött på sushibitar med större civilurage och nyckelknippor med större självinsikt än flertalet människor...skänker mig insikter och får mig att acceptera det jag inte kan förändra:

Vi får nog ta skeden i vacker hand, varandra i våra händer och vandra vidare bland de ryggradslösa...

*

fredag, november 12, 2010

Den ena eller andra...rasen?


Gulligt att lyssna på mer eller mindre bittra eller pseudobittra kvinnor som resonerar kring vilken ras som är bäst lämpad att leva med...

En del hyllar hundens överlägsenhet kontra mannens och radar upp den ena förträffliga egenskapen efter den andra, hos hunden..... Visst, det måste kännas tryggt att vara den verbalt överlägsne i samtliga diskussioner. Såklart också utvecklande att inte vara den som skäller mest och dreglar ymnigast i upphetsat tillstånd. Det måste också ha en viss avslappnande effekt att oavsett om benen inte vaxas under en hel livstid, vara den med de minst håriga benen. All känsla av överlägsenhet vad det gäller det ytliga genererar den där sköna "jagvisstevälattjagvarsnyggast-känslan" och visst är det så, att yta är om inte allt, så i alla fall det viktigaste. Åtminstone om man vill leva ett intelektuellt sett friktionsfritt liv, där konflikter tex. löses genom att härskarinnan i huset talar om för sin håriga sambo att han skall hoppa ner från sängen NU....eller sluta löpa efter parningslystna "bitches"....

Kanske inte SÅ stor skillnad för en kvinna mellan att leva med det ena eller andra djuret? Djur som djur.....liksom....

onsdag, november 10, 2010

Att stanna kvar och spela i sin egen liga eller att gå vidare?


Fick en insikt alldeles gratis idag, men också en tankeställare.
Den dagliga havregrynsgröten ersattes med gröt de luxe; mannagrynsgröt.
Fullständigt omöjligt att få ihop utan en havererad kastrullbotten som konsekvens...
Så, vad göra? Hålla sig till havregrynsgröten eller spänna bågen och gå "all in"?
Spela kvar i Superettan eller satsa på Champions league?

Att höja sig en nivå, oavsett sammanhang, innebär alltid ett risktagande, ALLTID, om än på olika nivåer. Att spela i Superettan och vinna alla matcher med 23-0 kanske är ett kvitto på framgång, på DEN nivån. Men vill man utvecklas kanske det inte är så....utvecklande....att stanna kvar. Man måste gå vidare, våga utsätta sig för risken att förlora för att utvecklas, man måste vara beredd på att gå från att vara den överlägsne till att bli den underlägsne, stavas ödmjukhet...

The hunter becomes the hunted, som någon sa...

Det förändrade utgångsläget förändrar dig som människa, det tvingar dig att ta till andra strategier för att komma framåt. Från att ha varit den spelförande/dominerande, måste du lära dig att även tänka defensivt. Den som är svag måste försvara sig, annars blir han om inte dödad, i alla fall sårad.

Dagens stora fråga. Spela kvar i sin egen liga eller gå vidare...all in?

Jag vet vad Malmö FF gjorde för exakt 100 år sedan, dom bestämde sig..(laget från 1910 syns på bilden...), jag gör som dom...

måndag, november 08, 2010

Välkomna till Malmö mina vänner...


Ser det som ett tecken, att Malmö FF med ett gäng sunt kaxiga invandrakillar i spetsen, sköt SMguldet till staden samma dag som den sinnessjuke "lasermannen" greps.
Friska skott VS Sjuka skott; 1-0.

*

Mycket kärlek på Stortorget när guldhjältarna hyllades av Malmöborna. Gonza sjöng och önskade alla välkomna till Malmö. Timbuktu orerade på Malmöitisk ordekvilibristiska i sin; "Mina vänner".

*

Inte en våldsam ton så långt örat nådde, förutom de slentrianhånande klyschorna "Hata, hata, hata Helsingborg", som mest skrålas för att det liksom hör till, åtminstone enligt vissa, som hellre hatar och hånar andras motgång än njuter av och älskar sin egen medgång, men...whatever...även Malmö har sina fläckar....

*

Som ett gigantiskt långfinger i den kyliga och bengalfyllda Stortorgsluften, gav glädjen och kärleken alla våldsperversa kvällstidningar en imaginär röd clownnäsa att sätta på sina löpsedlar istället för alla de mörka ord som präglat nyhetsflödet från Malmö den senaste tiden. "Vi har det bra, så ska´ det va...välkommen till Malmö..."

*

söndag, november 07, 2010

Jesus har varit i Alanya, "all inclusive"....


Inser att dagiset som revs tvärsöver gatan kommer att ersättas av....ett nytt dagis...fast TVÅ våningar högt. Konsekvens, utsikten mot Slottsparken hejdå, snoriga barn; hej....liksom...
Vad är viktigast? Min utsikt från köksfönstret eller att ett femtiotal barn har någonstans att vara på dagarna?

Såklart är barnen det viktigaste....

*

Snart dags att sätta sig på cykeln för det som får Jesus Golgatavandring att framstå som en vecka i Alanya med ett "all inclusive-band" runt handleden. Den sju minuter långa (korta...) cykelturen invaggar kroppen och själen i känslotillstånd som; paralyserande ångest mixad med svåra inre konflikter rörande livets vara eller icke vara. Ty vem kan leva i en värld där det onämnbara laget från staden där man inte kan säga u, snor guldet från Malmö FF i SISTA skälvande omgången? Inte jag....då finns det ingen rättvisa i världen....

*

Mot stadion....

*

fredag, november 05, 2010

Pumpar kopparna halva med svart bensin.


Fick en kick koffein av det pressade kaffet. Ruset har 1000 ansikten, Zoegas Presso Gentile ger mig ett. Gör som Pluras espressomaskinist vid sin blanka maskin. I Kungsholmskopplet pumpar han kopparna halva med svart bensin. Undviker att likt Rita Hayworth, krossa hjärtan av vitt porslin och skriver inte heller under på att alla över 20 är svin.

Låter bli att analysera, undviker att tänka...KÄNNER istället. Rus och eufori är tillstånd som bottnar i känslor/upplevelser, snarare än i tankar/reflektioner, eller? I kampen intellektet V.S känslorna, vinner känslorna på knockout i första ronden, åtminstone i min bok, och idag är det i den jag läser.

Konklusion; Sluta konkludera, börja emotionera. Paradoxernas paradox, att tvingas gå igenom motstatsens stålbad för att nå målet. Att tvingas tänka/konkludera, dra slutsatser, för att kunna känna/uppleva.

Dagens verbifiering; Emotionera = Att gymnastisera med hjärtat och själen, att träna upp förmågan att känna, öva på att respektera känslor och att känna tillit.

Dags att börja träna inför Varats Vasalopp och Lustans Lidingölopp. Den ultimata utmaningen...

onsdag, augusti 18, 2010

Så är det nog...


Ibland är känslan av att drabbas av en insikt via en på pränt satt, och väl genomtänkt mening, förlösande. Kloka ord staplade på varandra i en harmonisk och vältimad ordning, kan generera en skön, befriande och dimensionsskapande känsla.

Skön, som en aha-upplevelse, aha....är det SÅ det hänger ihop.
Befriande, som en Sobril i bokstavsformat.
Dimensionsskapande som en nyckel stöpt av ord, eftersom den öppnar dörren till det tidigare låsta rummet, för att den får dig att tänka vidare.

När du kopplat det ena börjar du leta efter det andra. Du hittar till slut en tråd på stigen du vandrar på, du stannar upp, böjer dig ner för att plocka upp den, för att knyta ihop den med den du redan hade i handen. Emotionell evolution, känslomässig utveckling, att enbart lyssna på hjärtat och själen, att ibland stänga av hjärnan och bara känna.

Är bokstäverna riktigt klokt och omsorgsfullt staplade, på ett vackert vis, kan de förvandlas till den av ord stöpta nyckeln, som öppnar dörren, som varit låst i evigheter. Du har inte anat vad som dolt sig i rummet och när du ser det, metamorferas din fråga till en insikt. Som en fjäril som bryter skalet och kliver ur sin puppa.

Att gå från ett: "Hur är det EGENTLIGEN?" till ett: "Så är det nog..."

Skönt, befriande och dimensionsskapande.

"When you fall in love, you fall for a mirror of your own most present needs"
Deepak Chopra

Så är det nog...

söndag, juni 27, 2010

Sommar sommar sommar....


* Cyklade till Sibbarp, simmade, såg på solen men hade helst sluppit synen av sextioåringen i string, cyklade sedan hem igen....

* Undrar om billigt kroppstempererat rödvin på bag-in-box verkligen är njutbart att dricka en varm sommardag? Det tyckte i alla fall trion vid "Gubbabryggan"....så skönt att slippa....

Microblogg v.s macroblogg? Det är frågan...

tisdag, juni 22, 2010

Kravmärkt för livet?


Frågan är vad som är värst?

* Att inte utsättas för några som helst krav men trots det betraktas som mer än tillräcklig...eller....

* Att få en så pass orimlig kravbild på sig att det per definition är omöjligt att leva upp till den.....

Oavsett scenario blir situtationen en ångestosande cocktail av lika delar absurdism och frustration. Om du lever i en kravlös relation kommer du ALDRIG att känna tillfredsställelse över att ha utfört en prestation/levt upp till kraven...du blir betraktad som MER ÄN tillräcklig oavsett. Alltså berövas du chansen att nå målet när du placerats på en piedestal av kravlöshet.

Om den du lever nära aldrig blir nöjd, oavsett hur du beter dig och oavsett vad du presterar. Om den människan redan i förväg lagt ribban så högt att INGEN levande, än mindre död....människa ens är i närheten att nå upp, hur många och långa tår han/hon än ställer sig på...då berövas du också chansen att få känna tillfredsställelse över att presterat, levererat...

Du kommer att sluta märkt för livet med ärr från strider du aldrig kunnat vinna, eftersom slaget var avgjort redan innan svärdet ens dragits ur sin slida.

Kravmärkt, för livet.

lördag, juni 12, 2010

Mats och Wayne, snart i ett kaleidoskop nära dig....


* Har idag insett det meningslösa med att be folk dra åt helvete. Dom som hör hemma där lär hitta dit ändå. Ungefär som elefanterna som när dom drabbas av insikten att dom skall dö, travar (eller det är bara hästar som TRAVAR?)iväg till den plats dom vet kommer att bli deras kyrkogård.Den döende elefanten hittar fram utan benäget bistånd från Eniro, GPS eller mina vägbeskrivningar, precis som dom människor jag tycker borde tillbringa sin tid på en plats långt ifrån mig ....men som sagt, dom behöver inte min hjälp för att ta sig dit, lika lite som elefanterna. Man inte enbart mår som man förtjänar, man hamnar nog där man förtjänar också, med någon slags automatik. Med ett par undantag då, som när jag hamnade på en efterfest på helt fel adress en gång. Men det är en så kallad "TOTALLY different story".....

* Undrar om England fortfarande lever i tron att dom är världens ledande fotbollsnation trots krysset mot pseudofotbollsnationen USA idag? England som inte tagit en medalj sedan 1966, och då på ett mål som borde blivit bortdömt, har en märklig och ogrundad tro på att man redan innan mästerskapet är.....bäst....Att säga till sig själv; "Just do it"som om det vore förutbestämt och att något bara skall verkställas. Att tro sig veta och/eller vara bäst redan INNAN det klargjorts....låter som en intrig hämtad ur ett kaleidoskop från mina tidigare relationer med det motsatta könet....jag och Wayne Rooney har uppenbarligen ett och annat gemensamt, det trodde jag inte när jag vaknade imorse....du och jag Wayne....

* Cyklade förbi Limhamnsfältet på väg hem från jobbet och möttes av styvt 30 000 mer eller mindre utmattade människor som sprungit över den idag tidvis avstängda bron. Kunde dom inte väntat tills imorgon? Då börjar tågen gå som vanligt igen, eller OVANLIGT, det är uppenbarligen så att Öresundstågen inte går som dom borde...gå...eller rulla....som England mot USA...det gick inte som det skulle...eller mina rela...whatever...du och jag Wayne....någonstans möts vi i det där relationskaleidoskopet, England i VM, som en metafor över det där...du och jag Wayne...det gick inte som det skulle....

måndag, maj 03, 2010

Förlamande förväntningar.


Blev nyfiken på en bok häromdagen. Efter att ha läst en recension som höjde boken till skyarna och beskrev den som ett litterärt mästerverk bestämde jag mig för att köpa den, jag planerade köpet som skulle ge mig upplevelsen, som att trycka på en knapp drog maskineriet igång som trissade upp förväntningarna. Och så vackert fotografiet på omslaget var.... Innan jag ens köpt boken började jag njuta av den, log åt en sekvens jag fått berättad för mig. En god vän beskrev förloppet så gott han kunde, och berättade med inlevelse om hur komiskt ett kapitel i boken var.

Utan att jag själv läst den beskrivna sekvensen skrattade jag högt redan innan jag ens läst prologen eller nuddat vid omslaget, och vilket vackert omslag... Jag kunde ana förloppet utan att själv läst det och därmed inte fått chansen att läsa mellan raderna eller få till mig nyanserna i den förmodat välskrivna texten. Men jag anade, hoppades och förväntningarna byggdes upp.

När jag spänt öppnade boken var förväntningarna enorma. Utan att egentligen veta varför, och fullständigt obefogat, ställde jag krav på den upplevelse jag förväntade mig av boken. Till viss del baserades förväntningarna på den hyllande recensionen, förvisso skriven av någon annan än jag, men även smakprovet jag fått berättat för mig gav mig rätten att ställa krav, även om det var någon annan än just jag, som bjudit på smakprovet.

Efter ett par sidors läsning började rynkorna sprida sig på min näsa, ackompanjerade av knappt hörbara föraktfulla fnysningar spred sig besvikelsen. Det här var inte alls vad jag hade förväntat mig. Berättelsen haltade på ett sätt jag inte förväntat mig och språket var inte alls så nyanserat som ryktet skvallrat om. Besvikelsen började ändra karaktär och plötsligt kände jag mig direkt lurad,förd bakom ljuset. När jag avverkat ett par kapitel tog jag beslutet att lägga ner projektet. Boken var inte ens i närheten av att leva upp till de enligt mig rimliga krav jag ställt. Utan att ha läst det sista kapitlet fick boken sin dödsdom och placerades i bokhyllan. När jag ställde in boken på hyllan fick jag sära på två böcker för att få plats med det i mina ögon usla alstret. Då upptäckte jag att det i min bokhylla var ont om plats eftersom ett antal icke färdiglästa böcker redan trängdes på hyllplanen. Där stod de och skämdes på parad. Bokryggarna agerade skampålar åt varandra där de förgäves stod, bönade och bad om en ärlig chans att återigen få berätta sin historia.

Jag fick en idé, tänk om jag skulle ge en av de sågade böckerna en ny chans? Tänk om jag skulle nollställa mina förväntningar och den här gången låta boken tala för sig själv? Jag skulle läsa helt förutsättningslöst och ödmjukt vända blad efter blad, nyfiket läsa kapitel efter kapitel, tills boken fått chansen att berätta hela sin egna alldeles unika historia, från början till slut, utan att jag otåligt varit mer upptagen av att få mina egna förväntningar uppfyllda än att ge boken den chans den förtjänar.

Att få berätta sin egen unika historia utan att den missfärgas av andras förväntningar och smutskastas av orimliga krav borde vara den mest självklara rätten i världen, BORDE vara....

För länge sedan träffade jag en människa jag inte kände men som jag hade hört talas om. Människan var en vän till en vän. Min vän hade beskrivit den för mig då okända kvinnan och berättat hur fantastisk hon var. Hennes sociala CV var imponerande och...så vacker hon var på fotografiet. Redan innan jag träffat henne njöt jag av hennes ljuva uppenbarelse. När jag ställde frågor om henne tror jag så här i efterhand att svaren jag fick var tillrättalagda för att göra mig än mer nyfiken så att mina förväntningar skulle byggas upp ännu mer. Recensionerna hon fick var imponerande, vilken kvinna...

Det var kärlek, eller var det förväntningar....redan innan första ögonkastet. Efter ett par veckors dejtande blev jag mer och mer fundersam. Hon var inte alls så charmig som det sagts och när jag studerade hennes ansikte rynkade jag på näsan och undrade om det där fotografiet photoshoppat henne till något hon inte var. Misstänksamheten utvecklades till irritation och jag kände mig direkt lurad, blåst om inte på konfekten så i alla fall på kärleken. Och hennes sociala CV, stämde verkligen referenserna? Innan vi egentligen lärt känna varandra avslutade jag projektet, det var inte alls som jag förväntat mig.

När jag förträngde besvikelsen och stoppade undan minnet av det jag trodde var kärlek i en undanskymd vrå av hjärtat, fick minnet av henne inte plats. Jag fick putta undan arkiverade minnen för att tränga in det bland de andra som inte heller de, fick chansen att berätta sin alldeles egna historia.

Nästa gång, skall jag nollställa mina förväntningar och låta kärleken tala för sig själv. Jag skall vänta ut den helt förutsättningslöst och ödmjukt vända blad efter blad, nyfiket lära känna kapitel efter kapitel, tills kärleken fått chansen att berätta hela sin alldeles unika historia, från början till slut, utan att jag otåligt är mer upptagen av att få mina egna förväntningar uppfyllda än att ge kärleken den chans den förtjänar.

Att låta kärlekens unika historia växa fram utan att den missfärgas av förväntningar och smutskastas av orimliga krav borde vara den mest självklara rätten i världen, BORDE vara....