Små talibantanter är inget man skickar till "Vi i femman"....

Tjejerna i Mingora, som ligger i Pakistanska Swatdalen, kan skatta sig lyckliga under sina hucklen.
Tack vare talibanerna (som för övrigt rimmar på tjejerna om man är lagd åt nödrimshållet), slipper dom löpa risken att hamna i "Vi i femman". Talibanerna anser att flickor inte behöver gå mer än fyra år i skolan nämligen. I utbyte mot vapenvila skall sharialagar införas i området, vilket bla. innebär att endast pojkar får gå mer än fyra år i skolan.

Så nu kan tjejerna sucka ut och glädjas åt att slippa lyssna på de pinsamma hejarramsor som florerar i "Vi i femman" typ:

"Heja tjejerna i Mingora
ni som aldrig skall förlora!"

Vilket förvisso är en rent hypotetisk ramsa eftersom det dom just förlorat är risken att....förlora....men även möjligheten att vinna...... (om det nu anses som en förlust att slippa ta en risk...men två äro antalet på myntets sidor...så...whatever..)

Så kom inte och säg att talibanerna i Pakistan INTE tänker på kvinnornas bästa. Dom har ju precis tagit ett beslut som räddar alla tjejer från en förlust. DET....kallar jag för ett kärleksfullt och omtänksamt beslut.

Om pojkarna till höger på bilden kommer att kvala in till de tvsända Vi i femmantävlingarna förtäljer inte historien. Kanske får dom nöja sig med att tillhöra det enda kön som tillåts en utbildning på mer än låg mellanstadienivå. Ibland får man vara nöjd med det lilla...

Dagens, kanske ÅRETS skylt i kategorin; tydlig/ÖVERtydlighet...

Begav mig till ett fik i korsningen Kornettsgatan/Kungsgatan. Trött på de Espresso house som gett Extreme Makeoverbegreppet en ny dimension tyckte jag det kändes skönt att landa i en ostylad miljö. Efter ett par minuter insåg jag dock att det var just den tydliga stylingen som gjorde att det kändes som att jag satt i den lägenhet jag växte upp i på sjuttiotalet.
Även storleken på negerbollarna, eller som de politiskt korrekta säger; CHOKLADbollarna var i samma storlek som i barndomen. Äntligen har termen: Plusmeny, slagit rot även i cafévärlden....

Intressant att "Negerbollar" förresten inte får kallas för "Negerbollar", och att dom ur ett produktperspektiv, inte heller får kallas "Chokladbollar" eftersom dom inte innehåler tillräckligt mycket choklad för att kvala in till det namnet. En klok vän till mig ifrågasatte resonemanget på ett fik som döpt det bruna guldet till: "Negerbollar" med stöd av tidigare resonemang. Vännen ställde den högst relevanta frågan:

"Men är det tillräckligt med negrer i bollarna för att dom skall få kallas "Negerbollar"?"

Frågan fick inget vettigt svar....

Lite "Off topic" blev det här. Texten skulle handla om en skylt och landade i ett resonemang om vad ett bakverk bör eller INTE bör kallas. Svår fråga, krisen i mellanöstern framstår som en lätt nöt att knäcka.

Skylten ja! Ett mästerverk i tydlighet som egentligen inte behöver kommenteras. Inget behöver tilläggas och inget behöver dras ifrån. Tydligare än så här kan det inte bli. Typsnittet är korrekt men ändå snyggt, inget myndighetsosande; "Times New Roman". Färgvalet på bokstäverna är smakfullt, orden stiligt centrerade och ramen snyggt tjock och med ett "lagom" avstånd till bokstäverna. Kommateringen är oifrågasättbar och placeringen EXAKT under toalettskylten i mässing är en pedants verk. Att skylten laminerats är det slutgiltiga kvittot på att skyltmakaren/makerskan lagt ner samma själ i skylttillverkningen som i storleksvalet på choklad/negerbollarna.

"TOALETTEN ÄR, UTAN UNDANTAG, ENDAST TILL FÖR VÅRA FIKANDE GÄSTER."

Tydlighet i kubik på ett fik i Rörsjöstaden.

Dagens, (kanske ÅRETS) "arga lapp"....

Jag har sagt det förr och säger det igen:
Endast i Malmö....

Hittade den här lappen/skylten i ett skyltfönster till en sytillbehörsaffär i Slottstaden. Den på något vis personifierar den nidbild många har av det JAG betraktar som det svunna Slottstaden. Men vad härligt att se att de finns gnällrövar till pensionärer som liksom inte ger upp. En slags "siste bittre man tar flaggan med sig"-aktion.
Ägaren till butiken har förmodligen irriterat sig på det mesta i största delen av sitt liv och här gjort ett statement.

NEJ!!! HÅLL INTE DIN HUND HÄR / TACK!!

Som ett uppror mot dagens infekterade samhälle där folk utan att skämmas, håller sina hundar, DÄR...utanför sytillbehörsbutiken! Ett kvitto på att samhällets moral urholkats så till den milda grad, att man HÅLLER HUNDAR......

Stilpoäng till skyltmakaren/makerskan, som på ett subtilt vis lyckas markera artighet men samtidigt inte tummar på sin ilska. Genom att skriva tre utroppstecken efter: NEJ, och enbart två efter: TACK, visar han eller hon...att han/hon säger nej, mer än tack. Cred åt den bittre skyltmakaren/makerskan alltså! Det märks att det lades tid på formuleringen, den uttorkade tuschen talar sitt tydliga språk.

Inte konstigt att försäljningen av virkade grytlappar dött ut när folk står utanför butiken och håller hundar......

Tiga är silver, tala är guld....åtminstone ibland...

Kramen jag fick av Emil var återhållsam, det gäller att snåla med känslorna om man är 13. Image is everything och det andra ser är vad dom bygger sin uppfattning på.
Att uppfattas som känslomässigt beroende av en förälder ger inga machopoäng i boken man vill fylla med sociala meriter. Ett känslomässigt CV som visar att du är kall i största allmänhet och COOL i största synnerhet är vad du vill ha, på något vis...
Att krama sin pappa är ok, om man gör det lite lagom. The teenage silent agreement. Visa känslor men välj ditt sätt att göra det på och gör det lite lagom....

Men det är helt ok. För det är ju så. Hans känslor för mig mäts inte i vilket tryck det är i kramen. Den varma blicken och det skeva leendet som spricker upp pga kärleken som bubblar inom honom. Uttrycken han inte kan kontrollera är kvitton på den kärlek jag vet han har för mig. Han har inget att bevisa. The father and son, silent agreement. Båda vet och ingen behöver säga något.....

Världen är full av silent agreements. Tysta överenskommelser. DaVincikoder i hardcoretappning, fast på riktigt.

Idag skall har jag bestämt mig. Jag skall bryta mot alla överenskommelser jag kan, om jag känner för det.
Tycker jag att kassörskan på ICA har ett vackert leende skall jag tala om det för henne. Anser jag att busschauffören förtjänar en bra dag skall jag titta honom i ögonen och HJÄRTLIGT säga:
"- Jag tycker du skall ha en alldeles underbar dag, det förtjänar du. Det är fan inget roligt jobb du har. Och otacksamt är det. Men jag tycker du är grym. Hade inte du funnits hade jag fått gå i kylan till stan."

Dagen de tysta överenskommelserna bröts. Skall det bli idag?