Det är inte med stolthet jag berättar det här. Tyvärr är det ett kvitto på att jag den senaste tiden levt i en pseudovärld där jag inte lagt energi och fokus på det jag kanske borde.
Mina barn är givetvis så självklara ettor på listan att dom borde ha en egen lista!
Jag behöver inte ens tänka på....att jag skall tänka på dom, det är så självklart.
Men SEN går det utför....
Trots att jag längtar med hela min kropp och hela mitt hjärta (vilket var en dum formulering eftersom hjärnan ÄR en del av kroppen, nåväl...)efter att hitta en tjej/kvinna som jag kan dela vardagen (och helgen....) med, har det inte blivit så.
Det gör mig uppriktigt ledsen eftersom det verkligen känns tomt. Ibland så tomt och ensamt att det gör ont. Jag vill jag vill jag vill, krypa upp i soffan en regnig måndag för att titta på en bra film och vara nära en kvinna jag älskar och som jag vet älskar mig. Jag vill jag vill jag vill!
Men jag har nästan gett upp hoppet och kanske omedvetet (?) insett att det är rimligare att längta efter annat? Och den insikten gör mig ledsen.
Kvittot på att den teorin är sann kom idag. Jag har med tiden blivit mer och mer besatt av laget jag brinner för, Malmö FF. Jag vill så gärna att dom skall göra en bra säsong! Men dom saknar en mittfältsspelare av klass. På nätet såg jag en rubrik som skanderade: "Dusan klar för Malmö FF!". För första gången på väldigt länge killade det till i magen, en äkta känsla av glädje infann sig! På bilden såg jag Dusan Djuric, en av det största talangerna i svensk fotboll!
När jag sedan läste bildtexten såg jag att det stod: Det är INTE Dusan Djuric utan Dusan Melichárek, (en halvtaskig målvakt från Mjällby).
Vad patetiskt och tragiskt att en sådan upplevelse kan väcka så starka känslor.
SÅÅÅ ledsen jag blir....av att jag reagerar så starkt på så fel saker.
Vart är jag på väg? SERIÖST....vart är jag på väg?
Allvarligt talat....är jag på väg att tappa greppet, är jag på väg att bli vad många kallar knäpp?
