Kunde nätt och jämnt hejda orden som ploppade upp inombords när jag vaknade;
"Men vad fan...vad är detta..."
När jag tittade ut genom fönstret och knappt såg Slottsparken för den himmel som var fylld av lika delar blöta tunga snödroppar och ännu blötare och ännu tyngre regndroppar, kom orden; "Ah, nej...."
Som om mitt liv vore om inte slut, så i alla fall en plåga, ett straff att genomlida.
Såklart är var och en sig själv närmst. Det är fullständigt omöjligt att jämföra sitt eget mående med andras, eftersom det hur gärna man än vill (eller INTE vill) är omöjligt att känna det andra känner. Oavsett hur stor och stark än empatin är, går det bara inte. Termometern som mäter hur vi mår är ännu inte uppfunnen.
Tankarna gick tvärs över gatan till Malmöiterna som bor i Slottsparken, där, på andra sidan av Mariedalsvägen. Varför är det mest killar/gubbar som är synligt hemlösa förresten....
Försökte frammana känslan av hur det är att vakna upp genomfrusen, bakfull, blöt (som i GENOMblöt...), ångestfylld (utan annan ångestdämpande medicin att ta än den som serveras på en röd plastflaska med ett stort T). Provade att känna efter för att försöka förstå hur det är att bli väckt av att kroppstemperaturen sjunkit så pass att kroppens alarmsystem ringer och väcker dig på morgonen och inte mobiltelefonens ringsignal. Att inte ha tillgång till en toalett att utföra sina behov på och än mindre en dusch med varmt vatten att tvätta sig i och en tjock torr handduk att torka sig med efteråt. How´s that for a start in the morning?
När jag svepte undan det tjocka duntäcket från min varma kropp och släntrade iväg mot köket började jag skämmas. Slirade in på toaletten och tyckte det var ganska lyxigt om man jämför med hur det är att sitta på huk i en buske en snöig novembermorgon.
Kom ut i köket och vevade igång kaffekokaren. Näsborrarna möttes av den underbara doften av kaffe, ett något mer aptitligt alternativ än T-sprit på frukostbordet. Fick lite ångest när jag insåg min egen oödmjukhet. Vilken förmån att inte drabbas av att morgonens första impuls i huvudet skriker efter droger. Att slippa lyssna på en inre röst som vill få dig att jaga ruset så att du kan fly eftersom du inte mäktar med att leva i den verklighet du vaknar upp i. Att inte kunna hantera den realitet du förvisats till, helvetet på jorden. Att vakna upp på fel sida av Mariedalsvägen.
Satte mig ner och sippade på det varma kaffet, tittade ut genom fönstret och såg in i Slottsparken och då kom den. Vågen av tacksamhet sköljde över mig från andra sidan Mariedalsvägen och det var inte det kalla skitiga kanalvattnet jag träffades av.
En genuin känsla av tacksamhet sjöd upp inom mig, en äkta, innerlig och tacksam värme spred sig i kroppen. Här sitter jag idag. I min alldeles egna varma lägenhet och dricker mitt kaffe. Ingen ångest så långt ögat når och mitt i ett liv som blir vad jag själv gör det till, som är vad jag med hjälp av andra, gjort det till. Beroende av mig själv och inget annat. Så annorlunda det kunde varit och så nära det var att det inte blev som det blev, det var nära att det inte blev som det skulle...
Mitt; "Ah nej..." som jag vaknade med, växlades i mitt inre emotionella Forexkontor mot ett; "Åh...ja!"
Små marginaler, krafter starkare än mig och TUR, gjorde att jag vaknade upp på rätt sida av Mariedalsvägen idag. Jag är ödmjuk och oerhört tacksam för det, tack!
*
