Har börjat fundera på vad som händer med mig vid de tillfällen jag dräneras på den energi som krävs för att göra det jag känner förväntas av mig. Att ständigt rusa fram i jakt på att tillfredsställa mina eller andras behov och mer eller mindre rimliga krav, gör mig alldeles yr av fartblindhet.
Ofta drabbas jag av dåligt samvete för att jag känner mig otacksam, att jag aldrig tillåter mig själv att stanna upp för att njuta och sätta värde på det jag har. Trots att själva drivkraften i jakten bottnar i att jag vill prestera, lägga på lager, hitta saker/känslor/relationer/prestationer som skapar harmoni/lugn dvs. något jag kan känna tacksamhet över. Trots att jag lägger kraft på att bli tillfredsställd, får jag ångest av att känslan av otacksamhet. "Att jag ALDRIG kan vara nöjd med det jag har, Mats, du otacksamma människa".....tänker jag, flätar ihop vänsterhandens fingrar med högerhandens, som ett initiativ till en bön, en förberedelse för att be om syndernas förlåtelse. "Förlåt mig, ty jag är en otacksam djävel som spränger mig fram i tillvaron. Min iver att kliva uppåt på stegen gör mig blind och jag ser inte ens de lik jag kliver över, för att blicken är fäst på en punkt....långt långt bort. Jag är ett egoistiskt, sadistiskt svin som får Adolf Hitler att framstå som Mahatma Gandhi vid sidan om mig. Aldrig stannar jag upp för att visa tacksamhet över det jag har, sällan, eller ALDRIG, känner jag mig nöjd."
Ungefär så går tankarna, tills jag plötsligt får en ny impuls. När jag en stund förebrått mig själv för att aldrig stanna upp. När jag lyssnat på ödmjukhetssignalerna och när jag fattat beslutet att slå mig ner mentalt för att andas. Då kommer den. Tanken som säger: "Mats, din slöe fan! Vad håller du på med? Saknar du fullständigt ambitioner? Det finns släkten av vandrande pinnar som lägger ribban högre än vad du gör. Sniglarna i Guatemalas djungel framstår som formel 1-bilar vid sidan om din slöa uppenbarelse!"
Så när jag slår mig ner för att vila, slår det mig, att jag borde komma in i matchen. Dra på mig tröjan och knyta skorna för att hoppa in. Höja tempot och trycka på gasen, öka öka öka. Trots att en inre röst sekunden innan bett mig att....chilla....andas....när jag fällt ut landningsställen för att förbereda mig för en stund på jorden....då kommer den...högtalarrösten von oben, som skriker att jag måste öka....öka öka...
Så hur gör man? För att vara en ambitiös och ansvarstagande medborgare men SAMTIDIGT en tacksam människa som är nöjd med det han har och lever ett liv i ödmjukhet? Kan man jaga lyckan, om man aldrig tillåter sig själv att stanna upp för att njuta av den? Kan man njuta av lyckan om man inte lagt energi och ambitioner på att jaga den? Utesluter det ena det andra och hur lyder receptet på den ultimata lyckokakan, den alla vill baka, äta OCH.....ha kvar...
Någon som sitter inne med sanningen? Någon som har en GPS och vill knappa in vägen som heter: "Sanning"? Ring och berätta var den är, så jag kan sadla närmsta Guatemalska snigel, eller tanka upp första bästa formel1-bil, för att ta mig dit.
Oavsett hur fort det går att ta sig fram, kommer jag få gott om tid på mig, att fundera på varför jag är på väg..... Eller det är kanske just det som är poängen a´la klassikern: "Det är inte målet som är resan värd, det är resan...". Hemligheten och sanningen finns kanske där, sittandes på den Guatemalska snigeln eller i sittbrunnen på formel1-bilen, skall du hitta sanningen, reflekterandes UNDER TIDEN, du tar dig fram? Så att du aldrig behöver stanna upp, eller?
9 kommentarer:
Här skriver var och en vad den vill. Inget är för naket eller för påklätt för blogen. Det är upp till den som klär av eller på sig att bestämma var gränsen går för just honom eller henne.
OCH....platsar gör allt och alla. Det är ingen rättstavnings, grammatik eller åsiktstävling. Det finns det andra forum för!
finns det någon sanning?
/andro
Absolut!
Problemet är bara att var och en har sin egen version av sanningen vilket gör det hela lite lurigt.....
Lägga på lager... bli harmonisk, tacksam...och nöjd! Jag vet inte om det är rätt saker/upplevelser du lägger på lager... för att uppnå dina mål.
Är det verkligen nöjd du vill bli? Jag tror att man kan vara tacksam över de små sakerna även om man inte är nöjd...måste det innebära att man per automatik är otacksam om man inte är nöjd med det man har? Vad skulle driva en framåt då?
Du verkar vara en omtänksam, empatisk människa med stor självinsikt... så att du inte ser de lik du kliver över ter sig inte rimligt i mina ögon...Kanske menar du att liken i själva verket är hindren som är så skrämmande att se....så därför flyttar du inte blicken från målet?
Något recept på lyckokaka är jag nog den sämst lämpliga att försöka ge ett recept på.
Gillar ditt svar om sanningen... tror att alla måste ha sin egen... annar skulle man nog leva i kaos...vilket man naturligtvis kan göra ändå... tänker mest på mig själv då.
Men en sanning måste man ha som vägledare här i livet. Att var och en har sin egen sanning gör det hela mer intressant... då kan man lära sig av andra, utvecklas och omvärdera sina egna...
För en sanning kan alltid ifrågasättas och omdefinieras...
Jag har försökt knappa in sanningen på min GPS... för drygt en månad sedan...
Försökte att hitta mina rötter och sanningen om mig själv...genom att knappa in en för längesedan bortglöm adress... i en liten by på landet... mellan två länder... i ett ingemansland.
Jag hittade dock ingen sanning... GPS:en hittade knappt dit...och flertalet gånger var jag säker på att jag kommit vilse bland åkrarna, landsvägarna och diverse små grusvägar rakt igenom märkliga fält... som inte tycktes leda någonvart.
Kom dock fram till angiven adress... hittade ett gammalt förfallet hus som stått obebott i åratal... kunde dock känna igen det lite... Jag kom inte ens in i trädgården hur jag än försökte... så högt hade diverse ogräs växt. Så att ta sig in i huset blev en omöjlighet.
Hittade den lilla kyrkogården... men inte gravarna jag sökte... stod och stirrade på gravar med för mig fullkomligt okända namn... och undrade i mitt stilla sinne vad det var jag trodde att jag skulle finna här?
Sanningen här? Knappast... bara några fragment av för längesedan bortglömda minnen.
118 100 säger ju sig ha svaret på ALLT. Kan det vara den optimala lösningen? :)Hon heter visst RAKEL....
Som jag ser det så är det inte "...hur du har det utan hur du tar det..."
Varför se negativt på den inre känslan av otillfredställelse?
..vänd på det istället och se din nyfikenhet på livet som positivt! Vetgirigheten är ytterst utvecklande i en människas liv och (i min bok) enbart sund! Det är väl i allra högsta grad en exploderande livslust som döljer sig bakom känslan av att inte vara nöjd med svaret du har framför dig utan att hela tiden forska efter mer!
Hade vi inte haft människor som du Mats i vår värld så hade folk fortfarande gått omkring och trott att jorden är platt som en pannkaka eller att om man gräver riktigt djupt så kommer man till Kina!
Men det är svårt att vara en upptäckare i "mellanmjölkens land" där lagom är bäst!
Som jag ser det så är det inte "...hur du har det utan hur du tar det..."
Varför se negativt på den inre känslan av otillfredställelse?
..vänd på det istället och se din nyfikenhet på livet som positivt! Vetgirigheten är ytterst utvecklande i en människas liv och (i min bok) enbart sund! Det är väl i allra högsta grad en exploderande livslust som döljer sig bakom känslan av att inte vara nöjd med svaret du har framför dig utan att hela tiden forska efter mer!
Hade vi inte haft människor som du Mats i vår värld så hade folk fortfarande gått omkring och trott att jorden är platt som en pannkaka eller att om man gräver riktigt djupt så kommer man till Kina!
Men det är svårt att vara en upptäckare i "mellanmjölkens land" där lagom är bäst!
Jag håller med dig Jeanette. Frustrationen och känslan av otillfredsställelse är inte enbart kvitton på ödmjukhetsbrist. De är också de motorer som driver hjulen framåt.
Svår balansgång det där, att pendla mellan tacksamhet för det man har och lust att hitta mer.
Och du, lagom är aldrig bäst!
Skicka en kommentar