Lägenhetsgolvet är fyllt med tappade sugar....

Har drabbats av fullständig mental torka. Helgen har sugit musten ur mig, min söta...lilla...kloka...omtänksamma dotter har förvandlats till ett pubertetsmonster.
Diskussionerna och konflikterna som ploppar upp allt som oftast tar på krafterna, suger energi.
Det händer att jag kommer på mig själv med att jag sitter i soffan och tittar på tv utan att veta vad jag tittar på. Tankarna är någon helt annanstans...jag blir förtvivlad, ledsen, förbannad om vartannat.

När jag går in på hennes rum för att väcka henne på morgonen stannar jag upp i ett par sekunder för att bara titta på henne. Hon är så söt och bara ett barn, min lilla tjej. När jag kramar om henne och viskar ett: "Godmorgon" i hennes öra är hon fortfarande den där milda lilla tjejen, det kommer ett hest; "Godmorgon.." tillbaka och kramen jag får kommer från det djupaste och mest innerliga av hennes hjärta.
Den känslan ramar jag in och bär med mig. Plockar fram den när jag behöver det....
Visst...jag VET....hon kommer inte att vara ett barn i all oändlighet. Jag har inga problem med att hon växer och utvecklas, det ligger såklart i människans natur, MEN...
Dom absurda diskussionerna, vansinnesutbrotten, dörrarna som smäller och skriken som ekar mellan väggarna gör så ont. Både i mig och i henne.
Vill juh att vi skall må bra...både hon och jag.
Måtte djävulen ta den som uppfann puberteten!