Brev från kolonin III

Till den Gula stugan på kollot kommer de mest begåvade barnen. I bestickslådan på "Gula" ligger de skarpaste knivarna, i den Gula stugan är man hemma när lampan lyser. Där hamnar barnen med en analytisk förmåga som, om dom vill, kommer att leda dom till karriärer som exempelvis; börsanalytiker på Wall street, raketforskare på NASA, kläckare av koden som förklarar hur kvinnan egentligen fungerar, ja ni förstår själv magnituden av deras begåvning och reflektionsförmåga... Ytterligare ett kvitto på detta faktum kom när en klarsynt tioårig flicka sa till mig; "Du liknar han i det där TVprogrammet, du liknar "Snickarmatte"! Efteråt fick jag bekräftat att illviljan, avundsjukan och missunsamheten har många ansikten och på ett av dessa sitter de läppar som sedan bittert viskade fram till mig; "Hon menade säkert Willy när hon tyckte att du liknade en man i det där programmet..." Aldrig får man vara nöjd!

Brev från kolonin II

Breaking news! Jag kan redan idag avslöja vem det är som får årets Nobelpris i fysiologi eller medicin. Får någon annan priset är det en skräll i paritet med att Gefle skulle vinna Allsvenskan i fotboll eller att Andreas Granqvist vinner skytteligan i Serie A. Mannen är rekordung, blott 6,5 år, men han har redan gjort en revolutionerande upptäckt, han har hittat en metod där man kan se in i sin egen hjärna i vaket tillstånd. Han avslöjade upptäckten idag, ja, han tom. demonstrerade hur det funkar. Minuterna innan simlektionen påkallade han min uppmärksamhet och bad mig titta när han demonstrerade denna sensation... "Jag har kommit på en grej Mats, kolla här!", sa han och vände sina simglasögon med spegelglas bakofram. Han fortsatte; "NU...nu kan jag liksom se in i min egen hjärna, jag ser liksom trådar som går runt runt runt."...sa han på fullaste allvar och för att förstärka trovärdigheten i sitt påstående visade han med hjälp av händerna hur trådarna i hans hjärna var konstruerade. Att killen ifråga tar på sig kalsongerna bakofram var och varannan dag gör inte honom mindre trovärdig. Varför skall man göra som alla andra när man kan göra som man själv både vill och kan? För en forskare i världsklass är det förmodligen bara ett kvitto på att okonventionellt tänkande leder till nya upptäckter...

Brev från kolonin I.

Fotboll kollostyle. Min innermittfältare la sig plötsligt över bollen med hela sin femåriga kropp, han plockade upp bollen med händerna för att han fick en ostoppbar impuls att kasta ett inkast, vilket han gjorde. Trots att motståndarna skrek efter frispark för hands, sprang han ut till sidlinjen och bara gjorde det, like a boss. Sekunden senare hittade han en snigel, han frågade mig om jag ville ha den. Trots att vi var mitt i en spelvändning, svarade jag ja, trots att det kostade oss ett mål i baken. Jag anade brister i mitt lags organisation.... En känsla som minuten senare stärktes av att tjejen som spelade back hamnade i akut panik, hon sa att det var för att Agnes, kollospöket som sägs ha brunnit inne "för hundra år sedan", hade rivit henne på armen, mitt under matchen. Hon visade upp ett rivmärke på armen som inte gick att förklara bort. Den incidenten kostade oss ännu ett baklängesmål som fick mig att inse att vi var ett lag i upplösning..... Det slutgiltiga fallet kom när en av lagets sexåriga forwards skrek, och jag menar SKREK, att en fästing höll på att äta upp hjärnan på en kompis till honom. Jag är vare sig läkare eller biolog, jag vet inte om barnhjärna är fästingars huvudsakliga föda, men jag tror inte det, det trodde däremot killen, vars hjärna höll på att bli uppäten, av en fästing, mitt under fotbollsmatchen..... Som tur var bröts matchen av "Mellis", det lutar åt omspel.

Hälsningar från Silly Season i Oldboyslaget.

Det är med mina relationer som med fotbollsmatcher. Dom tar alltid slut, även om matchen ibland spelas på övertid. Domaren är oftast orättvis, vi har sällan eller aldrig samma syn på det som sker på planen. Visst har jag "scorat" ett par gånger, men inte så ofta som jag velat och under perioder har jag varit fullständigt ofarlig i boxen, en kärlekens Daniel Larsson. Ibland blir jag utbytt mot någon jag personligen tycker är en sämre spelare med motiveringen att det finns bättre alternativ som knackar på dörren. En och annan bortamatch har inte varit så välspelad, det erkänner jag och visst har jag gått från att vara en ung talang till att nu sitta på läktaren som expertkommentator, med alla svaren, facit i hand. Med obittra, insiktsfulla och vänliga hälsningar från Silly Season i Oldboyslaget.

Det finaste.

Det är fint att du tycker om mig och att jag tycker om dig. Men det finaste är att vi tycker om varandra.

Smsloveletter, returned to sender, address unknown...

Hoppas på svar på kärlekssmset, vars mottagare saknades...kanske fastnade det i SPAMfiltret...eller så var det fel nummer jag knappade in...

Som Elvis sjöng; no such number, no such zone... Det finns kanske en bra adress att skicka det till?

I alla fall och whåddevvårr, så här lät det:

Kan jag vinna dig, kan jag erövra världen, och mycket till... Om du säger att du ger mig din kärlek för att jag är den jag är, och inte den jag i andras ögon borde..då är allt möjligt och omöjligt blir inte längre möjligt...

Borrar du din förtrollande blick GENOM mina ögon och säger att du aldrig kommer att vika från min sida, blir allt möjligt, och mycket till...

Då kan jag vinna Nobelpriset genom att skriva en kärleksförklaring i ett sms, trots att luren står på "Flygplansläge" och att jag därför inte ens kan skicka det. Men även när jag flyger i becksvart mörker, högt uppe bland molnen, 9347 meter upp i luften, 47,5 mil ifrån dig...sitter du bredvid mig ändå...

Min kärlek är så självklar och stark, så fint utmejslad i sten, att jag inte ens behöver skicka smset, men jag gör det ändå, när jag har landat. För jag vet att du älskar att bli älskad...och du förtjänar det...det och mycket till...

Jag gör precis allt, och mycket till för dig. Jag vill att du skall må bra, för när du mår bra, mår jag som bäst, och mycket till...

Öppnar du dörren till ditt innersta när jag ringer på ditt hjärtas dörr, släpper du in mig i din själ och i ditt hjärta, då släpper jag aldrig taget om dig...men bara om du också, precis som jag, vill allt, och mycket till...

Du är bäst när du är som mest, av dig själv, för det är DIG jag vill ha, och jag vill ha det mesta, av dig, det bästa... Du är ALLT...och mycket till...MYCKET mycket till...

Hitta lösningen, eller Svampbob-fyrkantknappen? Valet är ditt!

Att få medlidande kan vara detsamma som att bli satt på vänt har någon sagt. Att bli satt på vänt är att fråntas möjligheten att söka lösningen på det som EGENTLIGEN är problemet. Det som av avsändaren är menat som en god gärning, en omtanke skänkt av kärlek, kan också förvandlas till en förbannelse.

När du dränks av omtankar och sympatier hälls dom i värsta fall som en emotionell bromsvätska i ditt sinne och legitimerar din självömkan. Du tvingas inte ta tag i det som orsakar ditt dåliga mående, ditt dåliga mående som observeras av de i din närhet som bryr sig, som av omtanke, skänker dig sympati, men bromsar dig. Du lockas till strandkanten av självömkans ocean.

Den i din omgivning som kan tyckas vara kall och osympatisk och trycker på ogillaknappen, kanske och egentligen, gör dig en tjänst när han/hon tvingar dig att söka en lösning på det som får dig att må mindre bra? Den som inte dränks i sympati tvingas hålla näsan ovanför ytan och andas den luft som krävs för att söka lösningen.

Den, till synes osympatiske, som ransonerar sin sympati, blir katalysatorn som får dig att söka lösningen. Mer konstruktivt och om än för stunden, mindre sympatiskt, men samtidigt...så mycket mer än så.

Som att sitta i telefonkön till linjen för sympati och höra den digitala rösten rapa: "Det är många som ringer och söker sympati, ditt välmående är placerat i kö. Det är 644 598 samtal före dig. Vill du ta ansvar för ditt dåliga mående, håll käften, lägg på luren och hitta lösningen på egen hand. Ge fan i att fastna i självömkan. Vill du vänta kvar, tryck stjärna/Svampbob fyrkant."

Inte så lätt, vem har en telefon med en "Svampbob fyrkant-knapp"? Garanterat bättre att söka lösningen istället för att ringa runt och jaga sympatin... Valet är ditt, lösningen eller Svampbob-fyrkantknappen, vad hittar du först?

If it ain´t broken, don´t fix it...

Så är det. Funkar det så funkar det. Finns ingen anledning att analysera varför vissa saker är som dom är, så länge dom fungerar.

Lika lite som att jag tänker skruva isär min iPhone i en iver att försöka förstå hur det är möjligt att klicka på en app och via GPS konstatera att jag är där jag är och inte någon annanstans, tänker jag luska i varför jag mår bra.

Kanske en haltande jämförelse eftersom just den funktionen mer är intressant ur ett filosofiskt perspektiv. Var skulle jag vara om jag inte är där jag är? Någon annanstans, men VAR och framförallt VARFÖR?

Whatever, mitt liv är inte trasigt. Min själ och mitt hjärta är fullt fungerande igen, alltså tänker jag inte ens tanken att skicka dom på verkstad för renovering.

If it ain´t broken, don´t fix it...

.

Vissa säger saker bäst, när dom inte säger något alls...

Undrar vad det är som driver alla som sjunger med i (läs; sönder...) Lars Winnerbäcks konserter från start till mål. Varför går folk dit för att höra sig själv sjunga och inte Lasse? Lyssna på Lasse istället för er själva...liksom....

Som att gå på gourmetrestaurang och be servitören servera den hemlagade medhavda blodkorven, gå på bio men ha med sig en portabel tv med moviebox och köra hemvideon från julklappsutdelningen 1997 eller som att åka till en västindisk sagoö för att bada i den medhavda uppblåsbara poolen, i vatten dekanterat från den insmugglade vattendunken.

Direkt provocerande att lyssna på en liveinspelning med Winnerbäck och tvingas plågas av alla tondövingar som tävlar i att höras mest istället för bäst, dvs inte alls....

Konklusion; Silence is golden...mest är inte alltid bäst, eller...less is more upphöjt i kvadrat till; nothing is best.

Ronan Keating sammanfattade det hela på ett klokt sätt;
"You say it best, when you say nothing at all."

Med risk för att bli betraktad som bitter, väljer jag att inte applicera resonemanget på något annat sammanhang. Det står var och en fritt att själva göra det....för visst är det så, att det finns människor som säger saker bäst, när dom inte säger något alls?

Oscarsgalan a´la Aftonbladet....

Dagens pseudonyhet (per definition...eftersom det inte är en nyhet...);

"27 fångar på anstalten i Rosersberg vägrar gå in på sina rum". Vakterna håller i skrivande stund på att låsa in fångarna på sina rum.... Ett konverterat Moment 22 som hade gjort Joseph Heller grön av avund. Det GÅR inte att låsa in dom, eftersom dom redan är det, inlåsta....alltså ingen nyhet....
Kan trots min vilda och sjuka fantasi inte ens fabricera ihop ett scenario som ens kommer i närheten. Skulle i så fall vara när någon (ingen nämnd...host host..) blir "hotad" av sin fru med orden; "Då tar jag ut skilsmässa!"..när han (som inte är nämnd...) de facto redan separerat själsligt sedan ett par år tillbaka... Fast det riskerar kanske att hamna under rubriken; "Dagens bitterhet", trots att han innnnte är bitter....

Dagens mest absurda nyhet;

"Så gjorde döden Michael Jackson till vinstmaskin, nu tjänar han mer än någonsin."
HUR...kan döden bli en vinstmaskin...för den som inte lever och vad skall Micke göra med alla pengarna han tjänar nu när han är död? Hmmm...heja Aftonbladet....

Dagens pris för bästa inlevelseförmåga går till Karl-Fredrik i "Biggest looser";

"Jag kände mig som en tom ballong!"
HUR....känner sig en TOM...ballong, ingen kan veta....förutom möjligtvis Karl-Fredrik....och förresten...hur känner sig en full ballong....packad....med eller av vad?

Dagens annonsrubrik i Aftonbladet;

"Här är utbildningen som ger jobb!"
Priset kallas i folkmun för; "No shit Sherlock..."

Hade Aftonbladet varit verkliga hade dom överträffat sig själva dvs. dikten.....

*

Som en dekal man sätter på bakrutan av en bil...

Vet inte vad det är för fel på mig. Eller, jo...jag är medveten om att jag har mina brister. Några av dom har jag fått diagnos på, men inte alla. Bra...och dåligt. Hur skall jag kunna tillfriskna om jag inte vet vad vilken sjukdom jag lider av, liksom....

Försöker ställa diagnosen på en av sjukdomarna jag lider av:

"Bildekalssyndromet" - Symtomen yttrar sig på så sätt att den sjuke allt som oftast och fullständigt obefogat, hasplar ur sig klyschor av det slag man brukar finna på dekaler som sitter på bilars bakrutor. Sjukdomen bottnar i en total avsaknad av impulskontroll. Ett par exempel på klyschor:

* "Hjulet snurrar, men hamstern är död...:"
* "Det är faktiskt insidan som räknas..."
* "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder..."
* "Vad gör det om hundra år?"

Omgivningen i allmänhet och den yngre generationen av den i synnerhet, lider oftast mer än sjuklingen själv, som oftast inte lider alls. Det så kallade bieffektssyndromet "Lycklig idiotsyndromet". Det är ofta en plåga att lyssna på allsköns meningslösheter och inte sällan bryter folk i närmiljön ihop i ren utmattning.

Stödföreningar finns för anhöriga till de med "Bildekalssyndromet". Där samlas likasinnade för att finna stöd i varandra och för att utbyta hörselkåpor och diverse tips för hur tillvaron skall hanteras för att bli dräglig att leva i (läs ÖVERleva i)när man lever nära någon med "Bildekalssyndromet".

Idag vaknade jag upp på rätt sida av Mariedalsvägen...

Kunde nätt och jämnt hejda orden som ploppade upp inombords när jag vaknade;
"Men vad fan...vad är detta..."
När jag tittade ut genom fönstret och knappt såg Slottsparken för den himmel som var fylld av lika delar blöta tunga snödroppar och ännu blötare och ännu tyngre regndroppar, kom orden; "Ah, nej...."

Som om mitt liv vore om inte slut, så i alla fall en plåga, ett straff att genomlida.
Såklart är var och en sig själv närmst. Det är fullständigt omöjligt att jämföra sitt eget mående med andras, eftersom det hur gärna man än vill (eller INTE vill) är omöjligt att känna det andra känner. Oavsett hur stor och stark än empatin är, går det bara inte. Termometern som mäter hur vi mår är ännu inte uppfunnen.

Tankarna gick tvärs över gatan till Malmöiterna som bor i Slottsparken, där, på andra sidan av Mariedalsvägen. Varför är det mest killar/gubbar som är synligt hemlösa förresten....

Försökte frammana känslan av hur det är att vakna upp genomfrusen, bakfull, blöt (som i GENOMblöt...), ångestfylld (utan annan ångestdämpande medicin att ta än den som serveras på en röd plastflaska med ett stort T). Provade att känna efter för att försöka förstå hur det är att bli väckt av att kroppstemperaturen sjunkit så pass att kroppens alarmsystem ringer och väcker dig på morgonen och inte mobiltelefonens ringsignal. Att inte ha tillgång till en toalett att utföra sina behov på och än mindre en dusch med varmt vatten att tvätta sig i och en tjock torr handduk att torka sig med efteråt. How´s that for a start in the morning?

När jag svepte undan det tjocka duntäcket från min varma kropp och släntrade iväg mot köket började jag skämmas. Slirade in på toaletten och tyckte det var ganska lyxigt om man jämför med hur det är att sitta på huk i en buske en snöig novembermorgon.

Kom ut i köket och vevade igång kaffekokaren. Näsborrarna möttes av den underbara doften av kaffe, ett något mer aptitligt alternativ än T-sprit på frukostbordet. Fick lite ångest när jag insåg min egen oödmjukhet. Vilken förmån att inte drabbas av att morgonens första impuls i huvudet skriker efter droger. Att slippa lyssna på en inre röst som vill få dig att jaga ruset så att du kan fly eftersom du inte mäktar med att leva i den verklighet du vaknar upp i. Att inte kunna hantera den realitet du förvisats till, helvetet på jorden. Att vakna upp på fel sida av Mariedalsvägen.

Satte mig ner och sippade på det varma kaffet, tittade ut genom fönstret och såg in i Slottsparken och då kom den. Vågen av tacksamhet sköljde över mig från andra sidan Mariedalsvägen och det var inte det kalla skitiga kanalvattnet jag träffades av.

En genuin känsla av tacksamhet sjöd upp inom mig, en äkta, innerlig och tacksam värme spred sig i kroppen. Här sitter jag idag. I min alldeles egna varma lägenhet och dricker mitt kaffe. Ingen ångest så långt ögat når och mitt i ett liv som blir vad jag själv gör det till, som är vad jag med hjälp av andra, gjort det till. Beroende av mig själv och inget annat. Så annorlunda det kunde varit och så nära det var att det inte blev som det blev, det var nära att det inte blev som det skulle...

Mitt; "Ah nej..." som jag vaknade med, växlades i mitt inre emotionella Forexkontor mot ett; "Åh...ja!"

Små marginaler, krafter starkare än mig och TUR, gjorde att jag vaknade upp på rätt sida av Mariedalsvägen idag. Jag är ödmjuk och oerhört tacksam för det, tack!

*

Statistiknörderi...

* Känns lite osannolikt att SÅ många varit inne på blogen, enbart denna veckan...
* Nej, mina egna besök är inte inräknade...
* Märkligt...men lika kul som smickrande....
* Har "Salma" varit här...
* Inte det nej...
* Tack för alla besök...men det gäller inte dig "Salma"...
* Hade varit intressant med lite fler kommentarer och reflektioner, inte enbart komplimanger, även om dom såklart är både trevliga och oerhört uppskattade...
* Tack...
* Vad tycker "folk" om att läsa, förslag/önskemål...

Rekordmånga besök idag, torsdag 18 november: 112 st, nytt världsrekord för bloggen.

Här finns VECKANS besökare so far, (statistik från kl. 23:59, torsdag 18 November):

Sverige
381
Tyskland
26
Danmark
21
USA
5
Schweiz
4
Norge
1

*

Salma på Synsam....

Fick en smärre, om inte chock, så i alla fall, överraskning när jag stämplade in på Synsam för synundersökningen. När jag känner mig sällsynt snorig och ovanligt ofräsch, är det givetvis, enligt lagen om alltings djävlighet, självklart, att min nya optiker är en uppgraderad version av Salma Hayek.

Som om det hade spelat någon roll om jag varit i fysiskt toppskick? Hade det inte varit för att "Synsam-Salma" hade fått betalt för att titta mig djupt i ögonen, tror jag inte hon hade kastat sina blickar på mig. En slags ögonblicksprostitution. Att få kasta en blick, och få en blick kastad på sig själv, att i ett socialt accepterat sammanhang, boka en tid och att ge en ekonomisk ersättning för att titta på och bli tittad på.... En ömsesidig peepshow i optikermiljö.

Små smulor är också bröd.....

*

Fredsarbete i tvättstugan....

Kom på mig själv med att stå i tvättstugan en dag och stirra IN i tvättmaskinen. Som om jag snorklade i Röda havet och spanade efter färgglada "Hitta Nemo-fiskar". Vem lurar jag?...löd frågan jag ställde till mig själv när jag insåg, att det mest upphetsande mina ögon fångade var ett par förvisso rena, men ändå...kalsonger, som snurrade rundor i en rostfri cylinder. Hur upphetsande på en skala 1-700 000 ? Kanske....2,5....en bra dag....

Det finns bättre sätt att spendera sin tid på, men man är ändå fast i tvättstugeprocessandets återvändsgränd när man väl satt kolven i bokningstavlan. Det är inte lönt att gå upp i lägenheten igen eftersom det "bara" dröjer två minuter (som alltid blir tre-fyra...) innan den inre rösten viskar: "Sesam...öppna dig..." och det förargliga klicket i luckan ljuder och skänker dig nästa högtidsstund; Hänga tvätt.....

Finns bättre sätt att spendera sin tid på. Men å andra sidan finns det också sämre sätt att använda sin tid på. I skenet av att invadera främmande länder, rycka handväskor från rullstolsbundna pensionärer och/eller spontanmisshandla oskyldiga, framstår det som rena fredsarbetet att stå i tvättstugan och kalsongspana.

Att jag inte tänkte på det! Hur meningslöst än något upplevs vara för stunden, finns det ett sätt att se på det, vända och vrida på det hela, som gör att livet känns meningsfullt....om jag bara anstränger mig, tänker efter....

*

Zoologiskt så logiskt...så DJURISKT logiskt...

Ibland känns vissa saker självklara på ett djuriskt vis. Även den mest inskränkta insekt (om nu insekter räknas som djur eller om dom är..insekter...dom tillhör djurriket i alla fall, väl..), ja även den mest inskränkta insekt borde förstå med ryggmärgen att vissa saker är GIVET. Tom. de ryggradslösa, molluskerna, maneterna (inte magneterna...dom är jag inte så fäst vid) och deras blötdjurspolare, fattar somligt även UTAN vare sig ryggrad eller ryggmärg.

* Kasta inte sten när du sitter i glashus och/eller: Den som är utan synd skola kasta den första stenen.


Så skönt om det vore zoologiskt så DJURISKT...logiskt....självklart, att människor generellt sett såg på sig själv med bråkdelen så kritiska ögon på sig själv, som de ser på andra.

Då hade jorden befolkats av människor lika kloka som mollusker, maneter och andra blötdjursliknande varelser utan ryggmärg och/eller ryggrad, eller klokare...

Vetskapen om att jag stött på sushibitar med större civilurage och nyckelknippor med större självinsikt än flertalet människor...skänker mig insikter och får mig att acceptera det jag inte kan förändra:

Vi får nog ta skeden i vacker hand, varandra i våra händer och vandra vidare bland de ryggradslösa...

*

Den ena eller andra...rasen?

Gulligt att lyssna på mer eller mindre bittra eller pseudobittra kvinnor som resonerar kring vilken ras som är bäst lämpad att leva med...

En del hyllar hundens överlägsenhet kontra mannens och radar upp den ena förträffliga egenskapen efter den andra, hos hunden..... Visst, det måste kännas tryggt att vara den verbalt överlägsne i samtliga diskussioner. Såklart också utvecklande att inte vara den som skäller mest och dreglar ymnigast i upphetsat tillstånd. Det måste också ha en viss avslappnande effekt att oavsett om benen inte vaxas under en hel livstid, vara den med de minst håriga benen. All känsla av överlägsenhet vad det gäller det ytliga genererar den där sköna "jagvisstevälattjagvarsnyggast-känslan" och visst är det så, att yta är om inte allt, så i alla fall det viktigaste. Åtminstone om man vill leva ett intelektuellt sett friktionsfritt liv, där konflikter tex. löses genom att härskarinnan i huset talar om för sin håriga sambo att han skall hoppa ner från sängen NU....eller sluta löpa efter parningslystna "bitches"....

Kanske inte SÅ stor skillnad för en kvinna mellan att leva med det ena eller andra djuret? Djur som djur.....liksom....

Att stanna kvar och spela i sin egen liga eller att gå vidare?

Fick en insikt alldeles gratis idag, men också en tankeställare.
Den dagliga havregrynsgröten ersattes med gröt de luxe; mannagrynsgröt.
Fullständigt omöjligt att få ihop utan en havererad kastrullbotten som konsekvens...
Så, vad göra? Hålla sig till havregrynsgröten eller spänna bågen och gå "all in"?
Spela kvar i Superettan eller satsa på Champions league?

Att höja sig en nivå, oavsett sammanhang, innebär alltid ett risktagande, ALLTID, om än på olika nivåer. Att spela i Superettan och vinna alla matcher med 23-0 kanske är ett kvitto på framgång, på DEN nivån. Men vill man utvecklas kanske det inte är så....utvecklande....att stanna kvar. Man måste gå vidare, våga utsätta sig för risken att förlora för att utvecklas, man måste vara beredd på att gå från att vara den överlägsne till att bli den underlägsne, stavas ödmjukhet...

The hunter becomes the hunted, som någon sa...

Det förändrade utgångsläget förändrar dig som människa, det tvingar dig att ta till andra strategier för att komma framåt. Från att ha varit den spelförande/dominerande, måste du lära dig att även tänka defensivt. Den som är svag måste försvara sig, annars blir han om inte dödad, i alla fall sårad.

Dagens stora fråga. Spela kvar i sin egen liga eller gå vidare...all in?

Jag vet vad Malmö FF gjorde för exakt 100 år sedan, dom bestämde sig..(laget från 1910 syns på bilden...), jag gör som dom...

Välkomna till Malmö mina vänner...

Ser det som ett tecken, att Malmö FF med ett gäng sunt kaxiga invandrakillar i spetsen, sköt SMguldet till staden samma dag som den sinnessjuke "lasermannen" greps.
Friska skott VS Sjuka skott; 1-0.

*

Mycket kärlek på Stortorget när guldhjältarna hyllades av Malmöborna. Gonza sjöng och önskade alla välkomna till Malmö. Timbuktu orerade på Malmöitisk ordekvilibristiska i sin; "Mina vänner".

*

Inte en våldsam ton så långt örat nådde, förutom de slentrianhånande klyschorna "Hata, hata, hata Helsingborg", som mest skrålas för att det liksom hör till, åtminstone enligt vissa, som hellre hatar och hånar andras motgång än njuter av och älskar sin egen medgång, men...whatever...även Malmö har sina fläckar....

*

Som ett gigantiskt långfinger i den kyliga och bengalfyllda Stortorgsluften, gav glädjen och kärleken alla våldsperversa kvällstidningar en imaginär röd clownnäsa att sätta på sina löpsedlar istället för alla de mörka ord som präglat nyhetsflödet från Malmö den senaste tiden. "Vi har det bra, så ska´ det va...välkommen till Malmö..."

*

Jesus har varit i Alanya, "all inclusive"....

Inser att dagiset som revs tvärsöver gatan kommer att ersättas av....ett nytt dagis...fast TVÅ våningar högt. Konsekvens, utsikten mot Slottsparken hejdå, snoriga barn; hej....liksom...
Vad är viktigast? Min utsikt från köksfönstret eller att ett femtiotal barn har någonstans att vara på dagarna?

Såklart är barnen det viktigaste....

*

Snart dags att sätta sig på cykeln för det som får Jesus Golgatavandring att framstå som en vecka i Alanya med ett "all inclusive-band" runt handleden. Den sju minuter långa (korta...) cykelturen invaggar kroppen och själen i känslotillstånd som; paralyserande ångest mixad med svåra inre konflikter rörande livets vara eller icke vara. Ty vem kan leva i en värld där det onämnbara laget från staden där man inte kan säga u, snor guldet från Malmö FF i SISTA skälvande omgången? Inte jag....då finns det ingen rättvisa i världen....

*

Mot stadion....

*