Vill du följa med mig till min sandlåda?

Inatt grät jag. Det var inte sååå länge sedan jag grät, men då av en helt annan anledning, dessvärre. Endast EXTREMT starka känslor och enorma krafter får mig att gråta. Kan inte hjälpa att det är så. Jag gråter lika ofta av glädje som av sorg eller smärta, och inatt kom det en skvätt...
Jag har fått handbollar skjutna i huvudet från fyra meters håll där näsbenet pressats mot munhålan utan att jag gråtit. En gång trasades det främre korsbandet sönder, samtidigt som ett ledband i knät brast, som ett pistolskott i benet, men tårar, nej…det enda som kom var ambulansen.

Säger inte det här i ett patetiskt försök att framstå som något jag inte är, för mucho macho är jag INTE, men tålig, alternativt störd, DET är jag. Skall någon eller något få mina murar att rämna krävs det lite extra. En stålman i spindelmandräkt biter inte på mig. En tsunamistorm får inte min mentala skuta att kapsejsa.

Men när en människa tränger igenom huden på mig och kittlar mig i naveln, fast från insidan. När samma människas röst tränger igenom öron och trumhinnor för att lägga sig som bomull indränkt i honung kring kroppsdelar jag inte trodde fanns. Om någon trycker på en knapp och skickar mig tillbaka till tvåårsåldern på en tiondels sekund och får mig att le som om jag satt i en sandlåda….lycklig och TOTALT ovetandes om att annat fanns, än lysande lycka, himlastormande harmoni och tokig tillfredsställelse....om någon trycker på en knapp...

Snälla, gör det igen och igen, skicka tillbaka mig till min sandlåda, så lovar jag... att du skall få låna....precis vilka hinkar och spadar du vill…..bara du hänger med…..