Vad skönt, att känna sig låg utan att be om ursäkt för det.
Så befriande att landa en stund utan att må illa.
Det är helt ok att inte konstant vara en vandrande standupcomedyartist (vilket långt ord…) som omgivningen uppfattar som det berömda ljuset i mörkret. Att inte ständigt vara den som målar leende på folks läppar. Att ta en paus från jobbet som består av att droppa glimtar i ögonen på andra. För även om folk mår bra av att få glimtar droppade i sina ögon, kan det i längden vara mentalt slitsamt att vara den som alltid ger. Att transformeras till en nutida Karl-Bertil Jonsson är underbart, men ibland krävs det en paus.
Varm i magen blir den som får oväntad hjälp och en befogad komplimang som skänkts utan förväntan om återbetalning. Den som skänker utan att förvänta sig att få tillbaka, är en i sanning genuint vänlig själ, amen. Jag är inte den jag är i BERÄKNANDE syfte. Må bra gör jag när andra mår bra. Varför inte då aktivt göra saker som får andra att må bra? Att vara en del av den positiva spiralen är....positivt!
* Ambulerande standupcomedyartist.
* Ljusimörkretspridare.
* Leendepåläpparmålare.
* Glimtiögondroppare.
* Inutimagenvärmare.
* Karl-BertilJonssonlookalike.
Jag tycker nog att jag med gott samvete skulle kunna skriva det i telefonkatalogen efter mitt namn, eller lite mer tidsenlig på; www.hitta.se.
95% av min tid mår jag riktigt RIKTIGT...bra, av att titulera mig enligt ovan.
Men ibland…IBLAND…är det skönt att ta ett steg tillbaka. Herregud vad skönt det känns, att jag tillåter mig själv att vara lite låg, för nu vet jag, att jag kommer in i matchen ganska snart igen. Det har inte alltid varit så.
Oj, vad skönt, att må bra av att inte må så bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar