"Den som förlorar en illusion, vinner en insikt."

"Den som förlorar en illusion, vinner en insikt."

Det finns inga förluster som inte innebär vinster. Däremot vinster som inte behöver innebära förluster. Det ena utesluter ibland det andra här i livet. Ibland och kanske tom. ofta står vinsten däremot inte i proportion till förlusten. Som när du köper en trisslott för 40 spänn och skrapar fram en vinst på 20 kronor. Tex....
Beroende på hur du ser på det hela har du i slutändan förlorat, men om du vänder på resonemanget kan du säga till dig själv: "Ja, jag förlorade en del, men vann lite, inte allt, men liiite. Det kunde varit värre." Å ena sidan...å andra sidan....vinner du kanske en dag en miljon efter att först ha förlorat de 40 kronor som krävdes för att du skulle få lotten i din hand. IBLAND är vinsten OFANTLIGT mycket större än förlusten.

Vad som kunde varit värre concerning illusioner, är att du KUNDE tvingats leva med en illusion år efter år för att efter en lång tid förlora den. Ett scenario som gör vinsten lägre och därmed förlusten större, enkelt. Förluster av illusioner ger smärta, ju längre tid i illusioner, desto större smärta vinner du. Ju kortare tid i illussioner, desto MINDRE smärta vinner du. Inte illa, att vinna något när du trodde du förlorat. IBLAND är vinsten av insikten OFANTLIGT mycket större än förlusten. Ett resomemang inte enbart applicerbart på trisslottsskrapande utan även illusionsraserande.

"Den som förlorar en illusion, vinner en insikt. Ju tidigare du förlorar illusionen, desto mindre blir smärtan och därmed blir priset för insikten mindre."

Bra att veta så här i den emotionella lågkonjunkturens tider då det är lätt att falla för Laberokonstruktioner och klamra sig fast vid dom istället för att minska förlusten genom att avslöja dom i tid. Även om det gör ont, gör det MINDRE ont än att vääänta, vääääänta vänta.

Allt är verkligen inte det vi först tror att det är. Det vi först ser visar sig ofta innehålla annat än det vi initialt trodde. Som bilden ovan, hur många ansikten hittar du? Ingen fara, du kommer inte att få mer ont ju längre tid det tar att upptäcka fler och fler ansikten. Se det som en övning i att krossa illusioner, ju fortare desto bättre heter receptet som ger mindre smärta, concerning illusioner. Vinsten blir densamma, men priset lägre.....

Slira in på den mentala Statoilmacken.....

Om du konstant lever i rollen som den duktiga, ansvarstagande, supportande, positiva, starka och självständiga människan.
Om du aldrig tillåter dig själv att plaska med tårna i brynet av träsket där de svaga, elaka, oansvariga, egoistiska trollen bor. Om du lever på ett sätt som gör att folk konstant tar dina positiva sidor för givet och förutsätter att du är en outsinlig brunn av tillgångar att ösa ur, kommer du sällan eller ALDRIG att få den uppskattning du förtjänar och BEHÖVER.

Du kommer heller aldrig att känna dig saknad och behövd. För så funkar det, allt enligt det klassiska konstaterandet; "Man saknar inte kon förrän båset är tomt."

Det livet, är en modern version av de japanska kamikazepiloternas sätt att hantera sina liv. Det är att medvetet störta sig själv till marken från 1000 meters höjd, UTAN fallskärm och utan möjlighet att hoppa ut ur planet (vilket förvisso vore meningslöst utan fallskärm)....

För att du skall orka hålla energin uppe på det sätt som krävs för att du skall spela den där rollen som den resursstarka tillgången och ambulerande önskebrunnen, MÅSTE du ibland slira in på den mentala Statoilmacken. Om du inte stannar upp och tankar för att få drivmedel, kraft att köra på, fyller frisk luft i hjulen så att du kan rulla vidare och fyller på spolarvätskan så att du skall kunna se saker klart även i fortsättningen. Ja, gör du inte det kommer bensinen att ta slut, luften i hjulen pysa ut och sikten kommer att försvinna.

Den mentala statoilmacken har öppet dygnet runt sju dagar i veckan och du är alltid välkommen, om du agerar på det sätt som krävs.

Det krävs att du ibland visar dig mänsklig för din omgivning. Det krävs att du vågar visa dig sårbar, att du är tydlig med att du inte accepterar att bli tagen för givet.

För så länge du står där stark och odödlig, kommer du ALDRIG att bli uppsktattad för den du är på sikt. Du kommer ALDRIG att bli saknad i det långa perspektivet och därmed känna dig behövd mer än för stunden. För hur skall man kunna sakna någon som alltid finns till hands? Så länge kon står i båset är hon inte saknad, för hon står ju där. Dag ut och dag in.

Paradoxalt nog är det så, att du måste våga visa dig vara svag och otillräcklig, för att ge andra möjligheten att sakna och uppskatta dig. Om din omgivning inte ser hur det ser ut när du är borta, kommer dom aldrig att sätta värde och uppskatta dig och det du gör.

Gör som kossan som ville känna sig saknad och behövd, backa ut ur båset och trava ut på ängarna. Du skall se att folk kommer att skrika; Var är hon, VAR ÄR HON!

P.s Detta är inget krav, det är en rekomendation i stil med den som ges till de som hoppar fallskärm. När killen som delar ut fallskärmen säger han till den som skall hoppa: "Jag säger inte att du MÅSTE använda den här när du hoppar ur planet, det är bara en rekomendation.... D.s

Någon som hittat avfarten som leder till sanningen?

Har börjat fundera på vad som händer med mig vid de tillfällen jag dräneras på den energi som krävs för att göra det jag känner förväntas av mig. Att ständigt rusa fram i jakt på att tillfredsställa mina eller andras behov och mer eller mindre rimliga krav, gör mig alldeles yr av fartblindhet.

Ofta drabbas jag av dåligt samvete för att jag känner mig otacksam, att jag aldrig tillåter mig själv att stanna upp för att njuta och sätta värde på det jag har. Trots att själva drivkraften i jakten bottnar i att jag vill prestera, lägga på lager, hitta saker/känslor/relationer/prestationer som skapar harmoni/lugn dvs. något jag kan känna tacksamhet över. Trots att jag lägger kraft på att bli tillfredsställd, får jag ångest av att känslan av otacksamhet. "Att jag ALDRIG kan vara nöjd med det jag har, Mats, du otacksamma människa".....tänker jag, flätar ihop vänsterhandens fingrar med högerhandens, som ett initiativ till en bön, en förberedelse för att be om syndernas förlåtelse. "Förlåt mig, ty jag är en otacksam djävel som spränger mig fram i tillvaron. Min iver att kliva uppåt på stegen gör mig blind och jag ser inte ens de lik jag kliver över, för att blicken är fäst på en punkt....långt långt bort. Jag är ett egoistiskt, sadistiskt svin som får Adolf Hitler att framstå som Mahatma Gandhi vid sidan om mig. Aldrig stannar jag upp för att visa tacksamhet över det jag har, sällan, eller ALDRIG, känner jag mig nöjd."

Ungefär så går tankarna, tills jag plötsligt får en ny impuls. När jag en stund förebrått mig själv för att aldrig stanna upp. När jag lyssnat på ödmjukhetssignalerna och när jag fattat beslutet att slå mig ner mentalt för att andas. Då kommer den. Tanken som säger: "Mats, din slöe fan! Vad håller du på med? Saknar du fullständigt ambitioner? Det finns släkten av vandrande pinnar som lägger ribban högre än vad du gör. Sniglarna i Guatemalas djungel framstår som formel 1-bilar vid sidan om din slöa uppenbarelse!"
Så när jag slår mig ner för att vila, slår det mig, att jag borde komma in i matchen. Dra på mig tröjan och knyta skorna för att hoppa in. Höja tempot och trycka på gasen, öka öka öka. Trots att en inre röst sekunden innan bett mig att....chilla....andas....när jag fällt ut landningsställen för att förbereda mig för en stund på jorden....då kommer den...högtalarrösten von oben, som skriker att jag måste öka....öka öka...

Så hur gör man? För att vara en ambitiös och ansvarstagande medborgare men SAMTIDIGT en tacksam människa som är nöjd med det han har och lever ett liv i ödmjukhet? Kan man jaga lyckan, om man aldrig tillåter sig själv att stanna upp för att njuta av den? Kan man njuta av lyckan om man inte lagt energi och ambitioner på att jaga den? Utesluter det ena det andra och hur lyder receptet på den ultimata lyckokakan, den alla vill baka, äta OCH.....ha kvar...

Någon som sitter inne med sanningen? Någon som har en GPS och vill knappa in vägen som heter: "Sanning"? Ring och berätta var den är, så jag kan sadla närmsta Guatemalska snigel, eller tanka upp första bästa formel1-bil, för att ta mig dit.

Oavsett hur fort det går att ta sig fram, kommer jag få gott om tid på mig, att fundera på varför jag är på väg..... Eller det är kanske just det som är poängen a´la klassikern: "Det är inte målet som är resan värd, det är resan...". Hemligheten och sanningen finns kanske där, sittandes på den Guatemalska snigeln eller i sittbrunnen på formel1-bilen, skall du hitta sanningen, reflekterandes UNDER TIDEN, du tar dig fram? Så att du aldrig behöver stanna upp, eller?