Sommar sommar sommar....

* Cyklade till Sibbarp, simmade, såg på solen men hade helst sluppit synen av sextioåringen i string, cyklade sedan hem igen....

* Undrar om billigt kroppstempererat rödvin på bag-in-box verkligen är njutbart att dricka en varm sommardag? Det tyckte i alla fall trion vid "Gubbabryggan"....så skönt att slippa....

Microblogg v.s macroblogg? Det är frågan...

Kravmärkt för livet?

Frågan är vad som är värst?

* Att inte utsättas för några som helst krav men trots det betraktas som mer än tillräcklig...eller....

* Att få en så pass orimlig kravbild på sig att det per definition är omöjligt att leva upp till den.....

Oavsett scenario blir situtationen en ångestosande cocktail av lika delar absurdism och frustration. Om du lever i en kravlös relation kommer du ALDRIG att känna tillfredsställelse över att ha utfört en prestation/levt upp till kraven...du blir betraktad som MER ÄN tillräcklig oavsett. Alltså berövas du chansen att nå målet när du placerats på en piedestal av kravlöshet.

Om den du lever nära aldrig blir nöjd, oavsett hur du beter dig och oavsett vad du presterar. Om den människan redan i förväg lagt ribban så högt att INGEN levande, än mindre död....människa ens är i närheten att nå upp, hur många och långa tår han/hon än ställer sig på...då berövas du också chansen att få känna tillfredsställelse över att presterat, levererat...

Du kommer att sluta märkt för livet med ärr från strider du aldrig kunnat vinna, eftersom slaget var avgjort redan innan svärdet ens dragits ur sin slida.

Kravmärkt, för livet.

Mats och Wayne, snart i ett kaleidoskop nära dig....

* Har idag insett det meningslösa med att be folk dra åt helvete. Dom som hör hemma där lär hitta dit ändå. Ungefär som elefanterna som när dom drabbas av insikten att dom skall dö, travar (eller det är bara hästar som TRAVAR?)iväg till den plats dom vet kommer att bli deras kyrkogård.Den döende elefanten hittar fram utan benäget bistånd från Eniro, GPS eller mina vägbeskrivningar, precis som dom människor jag tycker borde tillbringa sin tid på en plats långt ifrån mig ....men som sagt, dom behöver inte min hjälp för att ta sig dit, lika lite som elefanterna. Man inte enbart mår som man förtjänar, man hamnar nog där man förtjänar också, med någon slags automatik. Med ett par undantag då, som när jag hamnade på en efterfest på helt fel adress en gång. Men det är en så kallad "TOTALLY different story".....

* Undrar om England fortfarande lever i tron att dom är världens ledande fotbollsnation trots krysset mot pseudofotbollsnationen USA idag? England som inte tagit en medalj sedan 1966, och då på ett mål som borde blivit bortdömt, har en märklig och ogrundad tro på att man redan innan mästerskapet är.....bäst....Att säga till sig själv; "Just do it"som om det vore förutbestämt och att något bara skall verkställas. Att tro sig veta och/eller vara bäst redan INNAN det klargjorts....låter som en intrig hämtad ur ett kaleidoskop från mina tidigare relationer med det motsatta könet....jag och Wayne Rooney har uppenbarligen ett och annat gemensamt, det trodde jag inte när jag vaknade imorse....du och jag Wayne....

* Cyklade förbi Limhamnsfältet på väg hem från jobbet och möttes av styvt 30 000 mer eller mindre utmattade människor som sprungit över den idag tidvis avstängda bron. Kunde dom inte väntat tills imorgon? Då börjar tågen gå som vanligt igen, eller OVANLIGT, det är uppenbarligen så att Öresundstågen inte går som dom borde...gå...eller rulla....som England mot USA...det gick inte som det skulle...eller mina rela...whatever...du och jag Wayne....någonstans möts vi i det där relationskaleidoskopet, England i VM, som en metafor över det där...du och jag Wayne...det gick inte som det skulle....

Förlamande förväntningar.

Blev nyfiken på en bok häromdagen. Efter att ha läst en recension som höjde boken till skyarna och beskrev den som ett litterärt mästerverk bestämde jag mig för att köpa den, jag planerade köpet som skulle ge mig upplevelsen, som att trycka på en knapp drog maskineriet igång som trissade upp förväntningarna. Och så vackert fotografiet på omslaget var.... Innan jag ens köpt boken började jag njuta av den, log åt en sekvens jag fått berättad för mig. En god vän beskrev förloppet så gott han kunde, och berättade med inlevelse om hur komiskt ett kapitel i boken var.

Utan att jag själv läst den beskrivna sekvensen skrattade jag högt redan innan jag ens läst prologen eller nuddat vid omslaget, och vilket vackert omslag... Jag kunde ana förloppet utan att själv läst det och därmed inte fått chansen att läsa mellan raderna eller få till mig nyanserna i den förmodat välskrivna texten. Men jag anade, hoppades och förväntningarna byggdes upp.

När jag spänt öppnade boken var förväntningarna enorma. Utan att egentligen veta varför, och fullständigt obefogat, ställde jag krav på den upplevelse jag förväntade mig av boken. Till viss del baserades förväntningarna på den hyllande recensionen, förvisso skriven av någon annan än jag, men även smakprovet jag fått berättat för mig gav mig rätten att ställa krav, även om det var någon annan än just jag, som bjudit på smakprovet.

Efter ett par sidors läsning började rynkorna sprida sig på min näsa, ackompanjerade av knappt hörbara föraktfulla fnysningar spred sig besvikelsen. Det här var inte alls vad jag hade förväntat mig. Berättelsen haltade på ett sätt jag inte förväntat mig och språket var inte alls så nyanserat som ryktet skvallrat om. Besvikelsen började ändra karaktär och plötsligt kände jag mig direkt lurad,förd bakom ljuset. När jag avverkat ett par kapitel tog jag beslutet att lägga ner projektet. Boken var inte ens i närheten av att leva upp till de enligt mig rimliga krav jag ställt. Utan att ha läst det sista kapitlet fick boken sin dödsdom och placerades i bokhyllan. När jag ställde in boken på hyllan fick jag sära på två böcker för att få plats med det i mina ögon usla alstret. Då upptäckte jag att det i min bokhylla var ont om plats eftersom ett antal icke färdiglästa böcker redan trängdes på hyllplanen. Där stod de och skämdes på parad. Bokryggarna agerade skampålar åt varandra där de förgäves stod, bönade och bad om en ärlig chans att återigen få berätta sin historia.

Jag fick en idé, tänk om jag skulle ge en av de sågade böckerna en ny chans? Tänk om jag skulle nollställa mina förväntningar och den här gången låta boken tala för sig själv? Jag skulle läsa helt förutsättningslöst och ödmjukt vända blad efter blad, nyfiket läsa kapitel efter kapitel, tills boken fått chansen att berätta hela sin egna alldeles unika historia, från början till slut, utan att jag otåligt varit mer upptagen av att få mina egna förväntningar uppfyllda än att ge boken den chans den förtjänar.

Att få berätta sin egen unika historia utan att den missfärgas av andras förväntningar och smutskastas av orimliga krav borde vara den mest självklara rätten i världen, BORDE vara....

För länge sedan träffade jag en människa jag inte kände men som jag hade hört talas om. Människan var en vän till en vän. Min vän hade beskrivit den för mig då okända kvinnan och berättat hur fantastisk hon var. Hennes sociala CV var imponerande och...så vacker hon var på fotografiet. Redan innan jag träffat henne njöt jag av hennes ljuva uppenbarelse. När jag ställde frågor om henne tror jag så här i efterhand att svaren jag fick var tillrättalagda för att göra mig än mer nyfiken så att mina förväntningar skulle byggas upp ännu mer. Recensionerna hon fick var imponerande, vilken kvinna...

Det var kärlek, eller var det förväntningar....redan innan första ögonkastet. Efter ett par veckors dejtande blev jag mer och mer fundersam. Hon var inte alls så charmig som det sagts och när jag studerade hennes ansikte rynkade jag på näsan och undrade om det där fotografiet photoshoppat henne till något hon inte var. Misstänksamheten utvecklades till irritation och jag kände mig direkt lurad, blåst om inte på konfekten så i alla fall på kärleken. Och hennes sociala CV, stämde verkligen referenserna? Innan vi egentligen lärt känna varandra avslutade jag projektet, det var inte alls som jag förväntat mig.

När jag förträngde besvikelsen och stoppade undan minnet av det jag trodde var kärlek i en undanskymd vrå av hjärtat, fick minnet av henne inte plats. Jag fick putta undan arkiverade minnen för att tränga in det bland de andra som inte heller de, fick chansen att berätta sin alldeles egna historia.

Nästa gång, skall jag nollställa mina förväntningar och låta kärleken tala för sig själv. Jag skall vänta ut den helt förutsättningslöst och ödmjukt vända blad efter blad, nyfiket lära känna kapitel efter kapitel, tills kärleken fått chansen att berätta hela sin alldeles unika historia, från början till slut, utan att jag otåligt är mer upptagen av att få mina egna förväntningar uppfyllda än att ge kärleken den chans den förtjänar.

Att låta kärlekens unika historia växa fram utan att den missfärgas av förväntningar och smutskastas av orimliga krav borde vara den mest självklara rätten i världen, BORDE vara....

"Den som förlorar en illusion, vinner en insikt."

"Den som förlorar en illusion, vinner en insikt."

Det finns inga förluster som inte innebär vinster. Däremot vinster som inte behöver innebära förluster. Det ena utesluter ibland det andra här i livet. Ibland och kanske tom. ofta står vinsten däremot inte i proportion till förlusten. Som när du köper en trisslott för 40 spänn och skrapar fram en vinst på 20 kronor. Tex....
Beroende på hur du ser på det hela har du i slutändan förlorat, men om du vänder på resonemanget kan du säga till dig själv: "Ja, jag förlorade en del, men vann lite, inte allt, men liiite. Det kunde varit värre." Å ena sidan...å andra sidan....vinner du kanske en dag en miljon efter att först ha förlorat de 40 kronor som krävdes för att du skulle få lotten i din hand. IBLAND är vinsten OFANTLIGT mycket större än förlusten.

Vad som kunde varit värre concerning illusioner, är att du KUNDE tvingats leva med en illusion år efter år för att efter en lång tid förlora den. Ett scenario som gör vinsten lägre och därmed förlusten större, enkelt. Förluster av illusioner ger smärta, ju längre tid i illusioner, desto större smärta vinner du. Ju kortare tid i illussioner, desto MINDRE smärta vinner du. Inte illa, att vinna något när du trodde du förlorat. IBLAND är vinsten av insikten OFANTLIGT mycket större än förlusten. Ett resomemang inte enbart applicerbart på trisslottsskrapande utan även illusionsraserande.

"Den som förlorar en illusion, vinner en insikt. Ju tidigare du förlorar illusionen, desto mindre blir smärtan och därmed blir priset för insikten mindre."

Bra att veta så här i den emotionella lågkonjunkturens tider då det är lätt att falla för Laberokonstruktioner och klamra sig fast vid dom istället för att minska förlusten genom att avslöja dom i tid. Även om det gör ont, gör det MINDRE ont än att vääänta, vääääänta vänta.

Allt är verkligen inte det vi först tror att det är. Det vi först ser visar sig ofta innehålla annat än det vi initialt trodde. Som bilden ovan, hur många ansikten hittar du? Ingen fara, du kommer inte att få mer ont ju längre tid det tar att upptäcka fler och fler ansikten. Se det som en övning i att krossa illusioner, ju fortare desto bättre heter receptet som ger mindre smärta, concerning illusioner. Vinsten blir densamma, men priset lägre.....

Slira in på den mentala Statoilmacken.....

Om du konstant lever i rollen som den duktiga, ansvarstagande, supportande, positiva, starka och självständiga människan.
Om du aldrig tillåter dig själv att plaska med tårna i brynet av träsket där de svaga, elaka, oansvariga, egoistiska trollen bor. Om du lever på ett sätt som gör att folk konstant tar dina positiva sidor för givet och förutsätter att du är en outsinlig brunn av tillgångar att ösa ur, kommer du sällan eller ALDRIG att få den uppskattning du förtjänar och BEHÖVER.

Du kommer heller aldrig att känna dig saknad och behövd. För så funkar det, allt enligt det klassiska konstaterandet; "Man saknar inte kon förrän båset är tomt."

Det livet, är en modern version av de japanska kamikazepiloternas sätt att hantera sina liv. Det är att medvetet störta sig själv till marken från 1000 meters höjd, UTAN fallskärm och utan möjlighet att hoppa ut ur planet (vilket förvisso vore meningslöst utan fallskärm)....

För att du skall orka hålla energin uppe på det sätt som krävs för att du skall spela den där rollen som den resursstarka tillgången och ambulerande önskebrunnen, MÅSTE du ibland slira in på den mentala Statoilmacken. Om du inte stannar upp och tankar för att få drivmedel, kraft att köra på, fyller frisk luft i hjulen så att du kan rulla vidare och fyller på spolarvätskan så att du skall kunna se saker klart även i fortsättningen. Ja, gör du inte det kommer bensinen att ta slut, luften i hjulen pysa ut och sikten kommer att försvinna.

Den mentala statoilmacken har öppet dygnet runt sju dagar i veckan och du är alltid välkommen, om du agerar på det sätt som krävs.

Det krävs att du ibland visar dig mänsklig för din omgivning. Det krävs att du vågar visa dig sårbar, att du är tydlig med att du inte accepterar att bli tagen för givet.

För så länge du står där stark och odödlig, kommer du ALDRIG att bli uppsktattad för den du är på sikt. Du kommer ALDRIG att bli saknad i det långa perspektivet och därmed känna dig behövd mer än för stunden. För hur skall man kunna sakna någon som alltid finns till hands? Så länge kon står i båset är hon inte saknad, för hon står ju där. Dag ut och dag in.

Paradoxalt nog är det så, att du måste våga visa dig vara svag och otillräcklig, för att ge andra möjligheten att sakna och uppskatta dig. Om din omgivning inte ser hur det ser ut när du är borta, kommer dom aldrig att sätta värde och uppskatta dig och det du gör.

Gör som kossan som ville känna sig saknad och behövd, backa ut ur båset och trava ut på ängarna. Du skall se att folk kommer att skrika; Var är hon, VAR ÄR HON!

P.s Detta är inget krav, det är en rekomendation i stil med den som ges till de som hoppar fallskärm. När killen som delar ut fallskärmen säger han till den som skall hoppa: "Jag säger inte att du MÅSTE använda den här när du hoppar ur planet, det är bara en rekomendation.... D.s

Någon som hittat avfarten som leder till sanningen?

Har börjat fundera på vad som händer med mig vid de tillfällen jag dräneras på den energi som krävs för att göra det jag känner förväntas av mig. Att ständigt rusa fram i jakt på att tillfredsställa mina eller andras behov och mer eller mindre rimliga krav, gör mig alldeles yr av fartblindhet.

Ofta drabbas jag av dåligt samvete för att jag känner mig otacksam, att jag aldrig tillåter mig själv att stanna upp för att njuta och sätta värde på det jag har. Trots att själva drivkraften i jakten bottnar i att jag vill prestera, lägga på lager, hitta saker/känslor/relationer/prestationer som skapar harmoni/lugn dvs. något jag kan känna tacksamhet över. Trots att jag lägger kraft på att bli tillfredsställd, får jag ångest av att känslan av otacksamhet. "Att jag ALDRIG kan vara nöjd med det jag har, Mats, du otacksamma människa".....tänker jag, flätar ihop vänsterhandens fingrar med högerhandens, som ett initiativ till en bön, en förberedelse för att be om syndernas förlåtelse. "Förlåt mig, ty jag är en otacksam djävel som spränger mig fram i tillvaron. Min iver att kliva uppåt på stegen gör mig blind och jag ser inte ens de lik jag kliver över, för att blicken är fäst på en punkt....långt långt bort. Jag är ett egoistiskt, sadistiskt svin som får Adolf Hitler att framstå som Mahatma Gandhi vid sidan om mig. Aldrig stannar jag upp för att visa tacksamhet över det jag har, sällan, eller ALDRIG, känner jag mig nöjd."

Ungefär så går tankarna, tills jag plötsligt får en ny impuls. När jag en stund förebrått mig själv för att aldrig stanna upp. När jag lyssnat på ödmjukhetssignalerna och när jag fattat beslutet att slå mig ner mentalt för att andas. Då kommer den. Tanken som säger: "Mats, din slöe fan! Vad håller du på med? Saknar du fullständigt ambitioner? Det finns släkten av vandrande pinnar som lägger ribban högre än vad du gör. Sniglarna i Guatemalas djungel framstår som formel 1-bilar vid sidan om din slöa uppenbarelse!"
Så när jag slår mig ner för att vila, slår det mig, att jag borde komma in i matchen. Dra på mig tröjan och knyta skorna för att hoppa in. Höja tempot och trycka på gasen, öka öka öka. Trots att en inre röst sekunden innan bett mig att....chilla....andas....när jag fällt ut landningsställen för att förbereda mig för en stund på jorden....då kommer den...högtalarrösten von oben, som skriker att jag måste öka....öka öka...

Så hur gör man? För att vara en ambitiös och ansvarstagande medborgare men SAMTIDIGT en tacksam människa som är nöjd med det han har och lever ett liv i ödmjukhet? Kan man jaga lyckan, om man aldrig tillåter sig själv att stanna upp för att njuta av den? Kan man njuta av lyckan om man inte lagt energi och ambitioner på att jaga den? Utesluter det ena det andra och hur lyder receptet på den ultimata lyckokakan, den alla vill baka, äta OCH.....ha kvar...

Någon som sitter inne med sanningen? Någon som har en GPS och vill knappa in vägen som heter: "Sanning"? Ring och berätta var den är, så jag kan sadla närmsta Guatemalska snigel, eller tanka upp första bästa formel1-bil, för att ta mig dit.

Oavsett hur fort det går att ta sig fram, kommer jag få gott om tid på mig, att fundera på varför jag är på väg..... Eller det är kanske just det som är poängen a´la klassikern: "Det är inte målet som är resan värd, det är resan...". Hemligheten och sanningen finns kanske där, sittandes på den Guatemalska snigeln eller i sittbrunnen på formel1-bilen, skall du hitta sanningen, reflekterandes UNDER TIDEN, du tar dig fram? Så att du aldrig behöver stanna upp, eller?

Det kom ett mail från Sydsvenskan....

För ett par dagar sedan mailade jag Sydsvenskan och publicerade det senare i blogen.
Jag tyckte till om en artikel som skildrade oroligheterna på Rosengård häromdagen.

Hör och häpna, idag trillade det in ett mail.....

*********************************************************

Från: hanna.younes@sydsvenskan.se
Skickat: den 26 augusti 2009 14:25:55
Till: mlinde@live.se

Hej Mats,
Först och främst vill jag ursäkta mig för att du behövt vänta på mitt svar. Jag har nämligen varit ledig de två senaste dagarna efter att ha jobbat helg. Tack för dina synpunkter som jag läst igenom och även informerat vår chefredaktör om.Vad jag som reporter kan säga, som inte valt rubriksättning (det får du ta direkt med redigeraren alt nattchefen), är att citatet får stå för dem som uttryckte det.

Jag kan så klart förstå irritationen men det vore fel att inte skildra vad folk faktiskt sade. Orden speglar ju främst en uppfattning, att aktivisterna egentligen kommer från mer välbeställda hem än Rosengårdsborna. Citaten är ju inte i sig en kritik mot Limhamnsborna.

Och vad som också har framträtt i rapporteringen, främst dagen efter, är att senare på natten vid tolvsnåret var det unga Rosengårdspojkar som stod för mycket av oroligheterna. Att det inte stod mer om det redan i söndagens sds var ju så klart på grund av att tidningen går i tryck vid midnatt. Om du vill diskutera frågan mer eller något annat är det bara att höra av dig igen.

Bästa hälsningarHanna Younes

To listen or not to listen, that´s the burning question.....

Svarade på ännu ett mail idag...
-------------------------------------------------

Hej Lyckomailet,
Vill börja med att erkänna att jag inte vet vem avsändaren är. Ibland vet jag knappt vem jag själv är. Ett faktum som blir till en skön napp att suga på när jag behöver tröst, som nu, när jag stup i kvarten blir bombad med mail från mer eller mindre begåvade människor. Skall jag följa er uppmaning och säga min mening, tror jag dessvärre att just personalen på "Lyckomailet" tillhör den senare "mindre begåvade" kategorin.

Jag hoppas att jag blir belönad för det som ni utlovar i ert mail och att jag får ersättning för allt jag tycker till om. Om ersättning utgår även för oönskade sanningar, utgår jag inte ifrån, jag kan bara vädja till er välvilja. Jag kan inte som ni, erbjuda fri framkallning av 100 digitalbilder. Däremot kan jag bjuda på ett tänkvärt citat ni kanske kan printa ut och sätta upp på väggen på ert kontor:
"Såra mig hellre med sanningar än gör mig lycklig med lögner".
Kloka ord, väl värda att ta till sig i en värld som är fylld av löften som ges utan täckning och som är en av orsakerna till de miljontals tappade sugar som förorenar vår natur.

Intressant att ni frågar om någon lyssnar på mig. Uppenbarligen lyssnar inte det skräppostfilter jag aktiverat på mig. Jag talade om för det att jag inte ville ha meningslösa erbjudande som levereras i format som starkt ifrågasätter min intelligens, som ert tex.

Å andra sidan lever jag ett liv som går ut på att se möjligheterna och inte problemen, så gör jag även nu och hoppas på att i utbyte få de strumpor ni utlovar alla som säger sin mening. Så nu gör jag det, säger min mening. Skicka inte fler meningslösa mail till mig!

Skicka inte heller de citat: "strupor som är tillverkade i ett sköt material" slut citat. Enligt efterforskningar jag gjort är Strupa en liten håla i Norge och med respekt för deras integritet tackar jag nej till att ni skickar inte enbart en, utan TVÅ strupor, dvs Norska byhålor. Eftersom Norge inte är med i EU hade det dessutom blivit problem med fraktförfarandet eftersom det är lite lurigt att upprätta en innehållsförteckning över en hel bygd på ett kortfattat och begripligt vis. Se det som ren och skär omtanke från min sida alltså, jag vill bara bespara er onödiga bekymmer! Däremot är jag nyfiken på vad det är för sköt material ni tillverkar era strupor i. Maila gärna och förklara, jag är idel öra!

Med vänlig hälsning:

Mats Linde



*******************************************************************************
Lyssnar folk på dig‏
Från: Lyckomailet.se (webmaster@lyckomailet.se)
Du vet kanske inte vem den här avsändaren är.Markera som säker|Markera som skräppost
Skickat: den 18 augusti 2009 03:09:41
Till: malmomax@hotmail.com

Uppfattar du det som folk lyssnar på vad du säger?

Säg din mening i olika frågor och bli belönad för det. Du får ersättning för allt du tycker till om. Nu får du chansen att säga vad du tycker och det är garanterat folk som lyssnar på dig. - Klicka här -

Är du trött på strupor med dålig passform eller strumpor som inte är sköna att ha på sig? Nu kan du få två par strupor som inte tappar sin spänst och är tillverkade i ett sköt material för endast 0 kr! Utan vidare köpkrav. - Klicka här -
Lyckomailet.se

Alla heter inte Glenn i Göteborg och alla i Limhamn ställer inte till oroligheter....

Hakar på trenden om att publicera mail jag skickat i min blog. Läste en artikel i dagens sydsvenska som jag reagerade på. Skickade nedanstående mail till tidningen.
Läs artikeln genom att klicka HÄR.

P.s Fiskargubben på bilden från Limhamn är totalt oskyldig, han tillhör trots maskeringen INTE "Reclaim-rörelsen" D.s

------------------------------------

Hej,

I en artikel om oroligheterna på Rosengård i dagens sydsvenska uttalar sig en boende i området så här:

"– De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn, sade Mohammed Aburid och undrar varför Reclaim-deltagarna är maskerade."

Vill bara meddela att jag bor på Limhamn och inte var på Rosengård för att bråka igår. Vore tacksam om ni ville informera polisen så att dom inte knackar på min dörr och arresterar mig. Jag är orolig för att polisen nu skall göra massgripande eftersom vi Limhamnsbor uppenbarligen är en kollektiv fara för det svenska samhället i allmänhet och det rosengårdska i synnerhet. Jag förstår deras rädsla, för så funkar människan, det man inte känner fruktar man. Precis samma mekanismer som ligger till grund för all främlingsfientlighet oavsett om den är riktad mot muslimer på Rosengård eller gamla sillfiskarsläkten i västliga förortsområden.

Det trista i sammanhanget är att media (i det här fallet Sydsvenskan) publicerar fördomsfulla uttalande som grovt generaliserar och stämplar en hel stadsdelsbefolkning genom antaganden, inte fakta. Jag har flera goda vänner som har alibi för gårdagskvällen. Familjen Lindberg på Vikingagatan hade kräftskiva vilket kan styrkas av samtliga inbjudna. Då flertalet gäster/alibivittnen var från Limhamn förstår jag om ni ifrågasätter trovärdigheten då de bor i ett område vars invånare regelbundet åker till Rosengård och ställer till problem (källa: Mohammed Aburid, Rosengård). Lyckligtvis fanns en familj från Svedala på festen, även Kalle Johansson som har separerat och nu lever singelliv i exil i Klågerup var på plats, vilket borde säkerställa äktheten i deras vittnesmål om att inte samtliga Limhamnsbor minglade på Shellmacken på Rosengård igårkväll. Vill bara säga emot Mohammed och informera om att det finns familjer som tog honom på orden och hade sin fest hemma i Limhamn igår. Vill också förklara att ansiktsmaskeringarna i form av lustiga kräfthattar inte bars i syfte att dölja identiteten. Något han undrar över i sitt uttalande om hur Limhamnsbor klär sig när dom idkar samkväm under Reclaim the streets-flaggan. Det är en svensk tradition i stil med Ramadan vars gemensamma faktor är att de båda firas i Augusti.

Jag känner mig djupt kränkt efter att ha blivit uthängd i media som en som citat; "Ställer till problem och orsakar en massa våldsamheter". Bara för att jag bor i Limhamn ställer jag inte till med problem. Det är en grov förolämpning att på lösa antaganden hänga ut en hel folkgrupp och ni på Sydsvenskan är i allra högsta grad medskyldiga eftersom ni med gott mod publicerar detta. Kommentaren är dessutom totalt gripen ur luften eftersom det så vitt jag kan läsa, inte är säkert att någon i "Reclaim-gruppen" härstammar från Limhamn. I så fall handlar kommentaren inte enbart om hets mot folkgrupp utan även om förtal.

Som Limhamnsbo känner jag mig kränkt och orättvist behandlad. Faktum som gör att jag enligt Pressens opionsnämnd har rätt att vända mig till dom för att få hjälp, något jag också kommer att göra om inte Sydsvenskan på något vis agerar för att återupprätta Limhamns goda rykte.

Avslutningsvis vill jag understryka att jag är allt annat än rasist. Jag tror att alla människor har lika värde oavsett hudfärg, sexuell läggning, religion eller etniskt ursprung. Jag tror dessvärre att media har ett stort ansvar i den här frågan och att ni bidrar negativt till integrationen genom att publicera ovanstående kommentar enbart för att den kommer från en som bor på Rosengård. Om Elna Larsson i Limhamn hade blivit rånad på Linnégatan och sagt:

"– De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Limhamn dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma på Rosengård, sade Elna Larsson."

Det är frågan. Hade ni publicerat det?

/ Mats Linde

Jag fick ett erbjudande jag kunde motstå.....

Jag gör det lätt för mig idag. Klistrar helt enkelt in den mailkonversation jag haft med ett företag idag. Dom gav mig ett erbjudande jag kunde motstå. Lovar att publicera ett eventuellt svar från dom.

Så här ser mailväxlingen ut;

-------------------------------------------------------

RE: Vi vill undersöka dig Mats !‏
Från: Mats Linde (malmomax@hotmail.com)
Skickat: den 20 augusti 2009 09:54:44
Till: newsletter@mail2.gratistipset.nu

Kära gratistipset,
Tack för det generösa erbjudandet. Intressant att ni också vill undersöka mig. Den frasen har jag hört från ett flertal instanser, dock har ingen av dom erbjudit mig en digitalkamera som motprestation. Däremot blev jag vid ett tillfälle erbjuden kvalificerad terapi med fri kost och logi efter det att jag blivit undersökt, men ingen digitalkamera. Bakslaget kompenserades dock av den fantastiska maten och den underbara naturen som omgav institutionen. Med bakgrund av den faktan hopppas jag ni förstår och delar min skepcism mot alla som säger att dom vill undersöka mig. Det slutar bara med månatliga besök på institutioner där kognitiv beteendeterapi ingår, men där digitalkamerorna lyser med sin frånvaro.

Lycka till i er jakt på människor att undersöka. Ni gör en behjärtansvärd insats. Att hjälpa andra utan att kräva något tillbaka och dessutom skicka med en digitalkamera till personen ni hjälper, tangerar det jesus gjorde när han missionerade helt utan egoistiska baktankar. Allt han fick var en plats på ett kors, förvisso fastspikad, men ändå. Hoppas inte ni röner samma öde. Men förmodligen har marknadsföringslagarna förändrats, det var trots allt drygt 2000 år sedan detta utspelade sig. Långt innan Sverker Olofssons plus sändes i den då ännu inte uppfunna televisionsapparaten. Tur för Judas den svikaren, han hade förmodligen åkt i Sverkers soptunna efter det att han anmälde Jesus till de romerska myndigheterna på vad som skulle visa sig vara helt felaktiga grunder. Att Judas 2000 år senare skulle bli berömd "worldwide" genom att dyka upp på Google om man söker på: "Svikare" tror jag är en klen tröst för honom i sammanhanget. Han hade säkert precis som jag, trånat efter en digitalkamera typ den ni erbjuder. Dessvärre har jag inte Judas mailadress, han hade kanske nappat på ert generösa erbjudande om ni lyckats etablera kontakt.

Tack för erbjudandet, men nej tack. Till skillnad från förra gången jag fick ett erbjudande avsändaren sa jag inte kunde motstå, tar jag er inte på orden, det gjorde jag vid förra tillfället, tog någon på orden, ingen annanstans, det vore att gå över gränsen. Om det var avsändarens fasta övertygelse i rösten eller hotet om att jag skulle som han uttryckte det: "Sova med fiskar" som gjorde att jag tackade ja, vet jag inte säkert. Kanske var det hans pedagogiska ton som förklarade vad som skulle visa sig vara en missuppfattning. Jag tog för givet att hans uppdragsgivare skänkt namn åt min hovrätt: "Gudfadern", så fel jag hade. "Min chef har gjort väldigt många människor välidgt illa, men inte genom att bidra till den ökade fetman i landet genom att lansera en pizza med sitt namn", informerade killen på ett kärnfullt vis. Kärnfullheten accentuerades av den stiliga kostymen jag trodde kom från Dressman. Han redde, hjälpsam som han var, ut även detta missförståndet genom ett enkelt: "Armani, det är Armani, ser jag ut som en Dressmankille?"

Dessvärre tackar jag denna gången nej till ert erbjudande. Men vem vet. Nästa gång jag skall framkalla 100 bilder kanske jag kontaktar er eller helt enkelt skickar fakturan eftersom ni även lovar att alla ni undersöker får framkalla 100 bilder gratis. Små smulor är också bröd, åtminstone i mitt skafferi.

Lycka till med undersökningarna!

/ Mats Linde

--------------------------------------------------------------------------------
Subject: Vi vill undersöka dig Mats !
Date: Thu, 20 Aug 2009 00:37:55 +0200
To: malmomax@hotmail.com
From: newsletter@mail2.gratistipset.nu

Hej Mats ,

Var med och delta i Fyndklubbens nya undersökning så
kan du bland annat vinna en digitalkamera.

Alla som deltar får dessutom framkalla 100 bilder gratis!

» Klicka här för att delta!

Med vänliga hälsningar
Gratistipset.nu

PS. Detta mail skickades till: malmomax@hotmail.com.
Vill du avsluta din prenumeration gör du det enklast via
formuläret på adressen http://www.gratistipset.nu/unreg.php


--------------------------------------------------------------------------------
Dela foton på ett smidigt sätt med Windows LiveT Photos. Dra och släpp

Att acceptera, eller inte acceptera, det är inte frågan, det är förutsättningen.....

Om alla mina vänner, kanske inte samtidigt, men då och då, tänker på mig och vill mig väl med de tankarna.
Om dom jag känner, emellanåt skänker mig en tanke som genererar en smula energi eller två, till mig när jag är trött.
Om en människa jag inte kan kalla för vän som jag tittat i ögonen och skänkt ett leende, utan att förvänta mig något tillbaka.
Om den människan blir varm och glad för att han eller hon, utan att veta varför känt någon form av omtanke sprungen ur mina ögon och mitt leende.
Om det är så, får jag lugn och ro. Då sprider sig värmen kring mitt hjärta. Självklart, på ett sätt, som får samtliga Lilla torgs gasolgrillar tillsammans, att framstå som patetiska kopior, stöpta på samma fabrik som de oäkta Breitlinguren på wannabestekarnas klena handleder.

När den värmen sprider sig i min kropp och sjunger vaggvisor för min själ. Då, i samma sekund, som kroppens allt, tar en kollektiv siesta. När jag verkligen, VERKLIGEN, med inte bara min hjärna, utan också med mitt hjärta och min själ, ser skillnaden mellan det jag kan och det jag INTE kan förändra. Då förvandlas jag till en otecknad verklig superhjälte som förändrar det jag kan förändra och accepterar det jag INTE kan.....förändra.

Att acceptera eller inte acceptera, det är inte frågan, det är förutsättningen, att acceptera, det jag inte kan förändra, och förändra det jag kan.

Hur en gubbe som kallar sig kommissarie på en strand kan få människor att känna sig friska....

Psykisk hälsa är som att vinna på en trisslott, det drabbar en när man minst anar det.

Det slog mig idag när jag blev vittne till en incident på Ravlunda strand. Ravlunda ligger på Österlen, precis på kanten av det hav som verkar vara oändligt, men givetvis inte ÄR det. Simmar man rakt fram i 41 mil kan man promenera upp på en Litauisk strand alltså. Bara som en parentes...

Whatever, ligger det till så att det på Ravlunda strand är helt ok för hästar, får, hundar och andra djur att trava omkring (eller galoppera...)på den österlenska playan.

Därför var det intressant att lyssna på hur en rabiat man, fullständigt obefogat skäller ut en synnerligen trevlig hundägare till en ännu synnerligare trevligare hund. Hunden som vare sig gjorde flugor, människor eller får förnär målades upp som ett hot mot den totala civiliserade mänskligheten. Som slutkläm på idiotförklaringen rundar gubben av med den för mig fullständigt otippade verbalfinalen, som om den hade varit spelbar på Unibet, gjort mig till mångmiljonär om jag spelat 50 öre på det han sa. Nämligen:
"....och det säger jag som KOMISSARIE!"

I det ögonblicket var jag beredd på att gå fram till kommisariegubben och kyssa honom av tacksamhet. Det välutbildade läkare och dyra medicinska preparat misslyckats med, ordnade denna galna man genom att på tre sekunder yttra de fem magiska orden:
"...och det säger jag som KOMMISSARIE!"

Plötsligt kände jag mig oerhört frisk rent mentalt. För det funkar juh så, att man ställer sig själv i relation till andra när man mäter det ena eller andra. Som genom ett trollslag som fått Joe Labero att framstå som en klåfingrig amatör, fick mannen i skägg mig att fatta....när jag minsta anade det...

Att jämfört med en skäggig gubbe som på stranden avslutar moralpredikningar med:
"....och det säger jag som KOMMISSARIE!"

....är jag SJUKT frisk!

Godnatt....

Se världen ur ett solrosperspektiv och "gör en solros"...

Att "göra en solros", skall bli mitt nya koncept. Inte för att det är så väl genomtänkt men ändå. Även solen har sina fläckar, Rom byggdes inte på en dag, den som inte vågar göra fel vågar inte heller göra rätt und so weiter und so weiter.
Eller som det heter på ren svenska så....lyssnar jag hellre på strängen som brister än att jag aldrig spänner bågen.

Solrosen skiter fullständigt i om räkningen den inte har råd att betala denna månaden inte kommer att betalas förrän nästa månad. Varför? Den kan helt enkelt påverka situationen lika lite som jag kan när jag är i samma sits. Förvisso för att den inte har några räkningar att betala, men ändå...Hellre kastar den ett öga på de söta pelargonerna i rabatten bredvid och bara chillar.

Solrosen could´nt care less om aspartan är cancerogent. Den skiter bara i att köpa Pepsi Max och annan flytande dynga, men lägger NOLL energi på att bry sig. Varför? Det lönar sig inte. Bättre att lapa sol och växa i godan ro.

Solrosen är som dansken säger "ligeglad" om det kommer att regna imorgon. Why worry och varför inte be happy, eftersom solrosen har NOLL...ZIPP möjlighet att få regngudarna att ta blommans magsår i beaktande när de planerar för kommande nederbörd. Bättre att fokusera på att få rötterna djupare ner i marken.

Det allt egentligen handlar om kan kokas ner i ett och samma resonemang;

Bry dig inte....stressa inte...ta det lugnt....eller som mina tonåringar säger:
- CHILLA.....
(Ger mig föresten själv ett gult gubbavarningskort för meningen: eller som mina tonåringar säger)
Du vinner INGET på att oroa dig över det du INTE kan påverka. Det är INTE oansvarigt att skita i ett och annat så länge det handlar om fenomen som står över din makt. Du är INTE en dålig människa för att du; accepterar det du inte kan förändra och förändrar DET DU KAN....förändra.
Tvärtom, det är ett ansvarstagande tänkande att fokusera på sitt eget välmående. Mår DU bra, kan du få andra att må bra. What comes around...goes around, osv osv.

Nu skall jag "göra en solros". Ikväll skall jag aktivt sluta att oroa mig för det faktum att julen i år, precis som alla tidigare år, kommer att kosta mig orimligt mycket pengar och krossa min budget med samma effektivitet som Wilton Figueiredo saknar. Jag kan göra PRECIS lika mycket som solrosen åt det faktumet. Alltså bryr jag mig inte. Jag går till sängs och läser min goda bok med gott samvete för att så småningom somna i godan ro.

Godnatt.....

Lost in the pancake....

Idag hände det igen. En impuls sprang vilse i min hjärna, eller rättare sagt, gick in i väggen redan innan den ens hann springa vilse. Det som initialt kändes som en oerhört klok tanke som i min fantasi skulle utvecklas till ett stort resonemang havererade. Impulsen tvärdog likt en Trelleborgsk fotbollsspelare på väg över till den ljusblåa planhalvan i ett derby mot MFF.

Nu lägger jag mig med förhoppningen om att nästa impuls som är laddad med kloka reflektioner är kittad med GPS. Hjärnväggar skall man inte springa in i, inte ens om man är ett embryo till en tanke.

Godnatt....

Strax tillbaka...

Har laddat batterierna på diverse vis de senaste veckorna. Snart vaknar blogen till liv igen....

En Wallander i malmöitisk hardcoretappning?

Har länge haft en dröm om att skriva en bok och har börjat skissa på en deckare i Malmömiljö. Är osäker på om det är värt att lägga tid och energi på projektet och tar gärna emot lite feedback. Är det lönt att spinna vidare?
Så här börjar det:

Jag kisar med ögonen mot klockradion, eller rättare sagt mot den plats där klockradion brukar stå. Den är inte där, men å andra sidan är inte nattduksbordet heller på sin plats. Min hjärna går igång. När jag vänder mig om och ser att jag inte är ensam i sängen trillar den berömda polletten ner. Jag är helt enkelt inte hemma, åtminstone inte hemma hos mig själv. Tjejen jag träffade på Swing Inn igår som var så sensationellt snygg och sexig måste under natten ha gjort en ”Dr Jekyll/Mr Hyde”.
Hon är med andra ord sig inte särskilt lik i fullt dagsljus.
Å andra sidan känner jag inte igen mig själv heller. Från att ha varit den där charmerande, rappkäftade, roliga och oemotståndliga killen som är alla kvinnors våta dröm, ser jag nu på mig själv med avsky. Ur munnen letar sig ångor av gammal vodka/redbull, avslagen starköl och den obligatoriska ”nattamaden” som igår (igen…) bestod av ett whopper meal extra allt plus lökringar. Andedräkten för inte tankarna åt blomstrande sommaräng direkt.
Lakanen har lindat sig kring min svettiga kropp i den stekheta lägenheten. Nu förstår jag hur insekten som fastnat i spindelnätet känner sig. Den gemensamma faktorn behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Båda befinner vi oss på en plats och i en situation vi inte önskar.

”Mm…gomårrån´…eller nått´…..”
Grymtar jag mot kroppen som ligger bredvid mig i sängen. Jag ser in i ett par rödsprängda ögon och strax under dom spricker en mun upp i ett brett leende.
”Hej hjärtat, tack för igår och inatt! Du är så mysig. En riktig gulleplutt!”
Säger tjejen på bred Malmöitiska samtidigt som hon skrynklar ihop ansiktet och nyper mig kärleksfullt i kinden.

För tillfället känner jag mig som allt annat än en gulleplutt och har svårt att se det kärleksfulla i situationen. Istället kommer ångesten krypande. Jag har en kraftigt utvecklad allergi mot allt som är påklistrat gulligt. Kroppen försätts i skarpt läge och paniken börjar sprida sig. Det här känns allt annat än bra, ordet flykt är det första som dyker upp.
”Du, äh, jag skall jobba idag och har lite bråttom. Skall vi höras senare idag?”
Helvete, tänker jag. Att jag aldrig kan vara ärlig och säga det jag tänker. Jag vill aldrig se henne igen och jag föraktar mig själv för att jag ännu en gång supit skallen i bitar och låtit reptilhjärnan ta makten över min kropp. Jag skall aldrig mer dricka sprit.

”Skall du inte ha frukost? Jag kan gå ner å handla litta goa bullar hos araben på hörnan!”.
Hör jag Mrs Hyde väsa med en röst som skvallrar om en överkonsumtion av röda Prince. Men det sista jag vill just nu är att äta bullar, hur ”goa” dom än är.
”Alltså, jag hade gärna stannat, men jag har sjukt mycket att göra på jobbet och måste dra på studs, annars skjuter chefen mig. Men du, vi kan väl höras senare idag, får jag ditt mobilnummer?”
”Det fick du igår, har du glömt det?”
”Klart jag inte har!”
Det finns mer eller mindre delikat konstruerade lögner, den här tillhör definitivt den senare kategorin.
”Jag ringer dig ikväll!”
Säger jag med ett vad jag tror, oemotståndligt leende på läpparna.

Jag hoppar upp ur sängen och ålar mig i kläderna. Duschen får vänta.
”Hejdå, vi hörs!”
Skriker jag samtidigt som dörren slår igen bakom mig och jag stapplar nerför trapporna på osäkra ben. Ute på gatan orienterar jag mig med hjälp av byggnaden jag känner igen meddetsamma. Turning Torso i all ära, men Folkets hus på Nobeltorget är klassisk Malmömark för mig.
Senast jag var där var det för att titta på Moomsteatern. Teatergruppen i Malmö där skådespelarna lider av ett förståndshandikapp. Lider och lider tänker jag, hur fan vet läkarna som ställt diagnosen att dom lider?
Kopplingen slår ner som en blixt från en klar himmel, för just nu både lider jag och känner mig förståndshandikappad. Att min hjärna inte kan fungera som den borde!

Det är dock inte läge för dylika filosofiska resonemang. Plockar upp mobilen. Om displayen hade kunnat tala hade den skrikit: ”12 missade samtal”!, ångesten späds på. Fan också tänker jag och inser att jag lovat ”Ankan”, en gammal barndomsvän, att vi skulle åka ut med M/S Pelle och fiska torsk idag. Den enda torsken jag lär se idag är den som dyker upp när jag, om jag mot alla odds, vågar se mig själv i spegeln. Hade man kunnat spela det på oddset hade det gett 23 598 ggr pengarna. Den sista jag vill se i ögonen idag är mig själv.

Jag heter Max, är 37 år gammal, jobbar som mordutredare på Malmöpolisen och har både goda och mindre goda sidor. Igår tog dom mindre goda sidorna makten över mig som så många gånger förr.

Förbjuden kärlek.

För ett par månader sedan skrev jag lite skämtsamt om konsekvenserna av att sharialagar har införts i Pakistanska Swatdalen. Då handlade det om att tjejer numera inte får gå mer än fyra år i skolan och att dom därmed exkluderas från deltagande i "Vi i femman". Idag publicerades en film från Swatdalen, tagen med en mobiltelefon, där en 17årig tjej pryglas av talibaner. Hennes brott, hon hade haft en kärleksaffär. Klicka HÄR för att titta på filmen.

Begreppet absurt får en ny dimension i en värld där det är illegalt att visa kärlek. Känns lite lagom modernt att en människa skall bestraffas och dessutom offentligt, för att hon hyser kärlek till någon.

Jag blir så matt och dräneras på all energi när jag inser faktum. I vissa delar av världen år 2009 är kärleksförbud lagstadgat och straffet om du begår brott mot lagen är att du pryglas offentligt.

Jag blir så matt...

Sanningar och lögner.

Det gjordes en undersökning i England. Syftet var att få lite koll på hur ärliga människor är i allmänhet och människor vi har förtroende för i synnerhet.
Nunnor och lärare förseddes med mikrofoner och efter varje dag summerades all konversation. Det visade sig att försökspersonerna ljög/förskönade sanningen i snitt sju gånger per dag. Då snackar vi nunnor och lärare, yrkesgrupper vi av någon anledning har förtroende för.

Hur påverkar det måendet att konstant gå omkring och känna en press att "skarva" med sanningen. När du sitter där på Gran Canaria och skriver vykorten på balkongen med en ljummen Malibu i näven...hur kommer det sig att du skriver; Här är det 22 grader i vattnet, när det faktiskt bara är 21? När någon frågar dig; Hur mår du? Varför svarar du; KANON! Trots att du bara mår "sådär"...

Världens magar är fulla av klumpar som bildats av lögnaktiga kluster. Av ingen anledning alls, känner människan sig tvingad att positionera sig. Genom att konstant skarva med sanningen vill han/hon lyfta fram sig själv till en bättre position. Här är det si varmt, jasså, är det kallt i Sverige.....jag mår SÅÅÅ bra....jasså gör inte DU det....det trodde jag ALLA gjorde....

MEN...när lögnen förlossats ligger moderkakan av lögnembryot kvar. Som en böld i magen som biter sig fast. En svulst som växer och plötsligt.....mår du ÄNNU sämre än vad du gjorde INNAN du ljög, för att du ville framstå som bättre.....mår du plötsligt sämre. En paradox per definition.

Gör så här. Börja morgondagen med att i VARJE situation AKTIVT tänka; Nu skall jag inte försköna sanningen...nu skall jag oavsett vad världen tycker säga PRECIS som det är, inte lägga till men inte heller dra ifrån. Slut med halvsanningar och vita lögner för en dag, och om det visar sig att du mår bättre när du skall somna imorgon kväll? Fortsätt även nästa dag, en dag i taget....

Idag ser det mörkt ut...

Om ljuset som skymtar rör sig, är det garanterat på väg bort och inte hit.
Ljuset som speglar sig i vattnet flyter inte upp. Det har trillat ner från himlen och sjunker mot botten.

Vad skönt, när allt är så självklart och vad enkelt allt blir när det inte finns något att tveka över.