Ingen vill slå fast vad det är...utan att ha hållit det i handen...

OBS! Händerna på bilden har inget med eventuella händer i texten att göra....

Så stod det i dagens upplaga av Sydsvenskan, och står det i tidningen är det per automatik en sanning. Intressant förhållningssätt som säkerligen kan användas i många situationer. Smaka på meningen:

"Ingen vill slå fast vad det är utan att ha hållit det i handen...."

I det här fallet rörde det sig om en historia som berättas i tidningen.
Erzsébet Szédelyi från Arlöv hittade något som liknar en lös tand i vaniljglassen med chokladkross hon hade köpt på Coop. Så här sa hon:

"Det märket köper jag aldrig mer. Jag mådde illa på natten när jag bara tänkte på det."

Det framgår inte av artikeln hur hon ställer sig till glass UTAN chokladkross, men förmodligen hyser hon samma aversion mot citronsorbét som mot chokladkross. Vad vet jag, det är bara en teori. Den filosofiska aspekten av historien kommer när reportern börjar nysta i chokladkrosshistorian. Kalle Kniivilä som reportern heter har inte bara norra europas coolaste namn, (åtminstone om man är finne och har ordet "kniv" inbakat i sitt efternamn), han är även ambitiös och vill bringa klarhet i storyn om den gulnade tanden i glassen. Han klär sig bildligt i en CSIlightuniform och kontaktar en expert på området (inte chokladkross utan tänder....gulnade såväl som blekta...).

Men när han väl kommit i kontakt med experterna på tandläkarhögskolan går utredningen in i väggen. INGEN vill kommentera fallet och bjuder istället världen på den intressanta kommentaren;

Ingen vill slå fast vad det är utan att ha hållit det i handen.

Men tänk om alla skulle leva efter den devisen? Tänk tex. om någon blir kär men börjar vackla med stöd av teorin som bygger på att om något skall vara sant måste det först hållas i handen? Märkligt....att någon börjar vackla på grund av att han eller hon får stöd, det borde vara tvärtom...
I alla fall hade det kunnat låta så här:

Fråga: Älskar du mig?
Svar: Jag kan inte slå fast det, åtminstone inte innan jag kunnat hålla det i handen.
Befogad tveksamhet faktiskt, hur skall man veta om man inte kunnat hålla det i handen? Oavsett om det gäller fasta (om än gulnade....) föremål eller abstrakta känslor....

Eller om samma kärlekstörstande människa utbrister till föremålet för sin ömma låga:

Fråga: Söte jesus, vad stärnorna på himlen är vackra, tycker du inte?
Svar: Jag kan inte slå fast det, åtminstone inte innan jag kunnat hålla dom i handen.

Nu blev det jobbigt...tror jag lägger ner hela resonemanget. Det känns som att livet skulle bli väldigt komplicerat om regeln skulle följas. Tror jag går på magkänslan även i framtiden....förmodligen skönast att slippa säkerställa äktheten i allt genom att hålla det i händerna...

Sensmoral:

Saker och ting KAN vara sant och finnas alldeles på riktigt, även om det inte kan hållas i handen.

En synnerligen GOD JUL!

Eftersom jag slaviskt följer vad den så kallade marknaden säger, kommer årets julklapp här i form av en digital upplevelse.

Njut av citaten från Karl-Bertil Jonssons julafton:

1. "Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades", utbrast Tyko Jonsson. "Vill du ha ett fikon?"

2. "Jag har närt en kommunist vid min barm!" Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.

3. "Det var en välsignad jul", sa Karl-Bertils ömma moder och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.

4. "Faster Märta har skickat oss en handmålad porslinstallrik, Tyko!"
"Det var ju en herrans nåd att inte det kom fram. Tyst nu, jag ser på TV!"
"Men Tyko, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till generaldirektören för postverket."
"Stackars man. Han ser nog också på TV."

5. "Stackars pojke", sa hans ömma moder, "ska han arbeta och slita på själva julafton också." "Man måste göra sin plikt här i livet, förstår mamma", sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar."



OBS! Glöm inte att lukta på glöggen och se klart långfilmen.....

Kom gärna till Malmö, men kom inte hit och kom!

Så var det dags igen. Malmö har ännu en gång utmärkt sig i media som "the city that never sleeps" i sin strävan efter att fullkomliga myten om sig själv som just: MALMÖ.

För ett tag sedan uppdagades det att man inte gick fri från kriminella i det som borde betraktas som den mest fredade zonen i staden; polishuset. En slags "här är det fritt-zon", som när barn leker pjett, fast på rikigt, för kriminella. Applicerat på sjukvården borde motsvarande område heta: "här är du frisk-zon". Kliver du in på sjukhusområdet borde det alltså vara ett rimligt krav att ställa, att inte bli sjukare. Du kanske inte kan kräva att bli FRISK, men du borde inte bli sjukare.

Så här lyder rubriken i dagens Sydsvenska:

"Störst risk bli sjuk, på sjukhuset i Malmö."

Så härligt malmöitiskt. Vad underbart när vardagsrealismen förstärker mytbildande som den om Malmö, New York light på skånska. Kom inte hit och kom mentaliteten....Jante åker till Malmö liksom. Du får gärna tro att du är något, men fan inte i Malmö!

"Åk inte i finkan om du är tjuv. Då snor en Malmöit dina grejer. Så coola är tjuvarna i Malmö!"
Eller:
"Vad fan tror du? Att du skall bli frisk om du hamnar på sjukhus? Glöm det, i Malmö blir du SJUKARE, om du blir inlagd på MAS. Så coolt är det här!"

Lite som Monty Pythonsketchen där två killar försöker överträffa varandra in absurdum. Den ene påstår sig haft en fattigare barndom än den andre. Bla. säger den ene att dom var så fattiga att dom bodde i en skolåda mitt på motorvägen, att dom var tvungna att jobba så mycket att dom gick upp innan dom gick och la sig, bara för att hinna med att JOBBA....SÅ fattiga var dom. Överdrivandet exempemplifierat.

MEN...i Malmö...är det så alldeles på riktigt. Nu är det tom. vetenskapligt bevisat. Hamnar du tex. på MAS, blir du SJUKARE.(JA...jag vägrar fortfarande säga UMAS av precis samma anledning som jag säger: Simhallsbadet istället för Aqva Kul, det bara är så...jag är från Malmö och säger vad fan jag vill).

Frågan är vad som händer härnäst i det malmöitiska mytbygget. Kommer vi att skicka elever från S:t Petris gymnasieskola till "Vi i femman" för att se dom få storstryk av tre 11åringar från Karlstad? Skulle det låta så här i intervjuerna efteråt?:
"I Malmö är det så coolt i skolan att man blir dummare och dummare i huvudet ju äldre man blir. Man lär sig typ INGENTING och glömmer det man lärt sig innan, typ. SÅ coolt är det att gå i skolan i Malmö!"

Eller kommer McDonalds köra ett antikoncept i malmöitisk anda?
Kommer det att låta så här när bossen på McDonalds/Gustav Adolfs torg svarar på frågan varför gästerna blir HUNGRIGARE och mer deprimerade av att gå på restaurang:
"Du måste fatta att du är i MALMÖ, på typ GUSTAV. Här är det så coolt att du gör av med mer energi på att plocka av pappret från burgaren än det du får i dig. Så fucking MALMÖ liksom....OCH....leksakerna i Happy Mealen (heter det så i pluralis?) är så tråkiga att vi numera skickar med antidepressiva medel i dom små husen. SÅ ledsna blir barnen när dom får leksaker i Malmö..."

Sensmoral:

"Kom inte hit och kom!"

Utslagna människor mer djur än människoliknande?

Utanför ICA-Malmborgs i Limhamn stod en hemlös man och försökte utöka sortimentet av prylar han sålde. Han ville inte enbart erbjuda Aluma och hade så här i jultider på egen hand knåpat ihop lite julpyssel. På små frigolitbitar hade han limmat fast granbarr, eller kanske det var TALLbarr? Jag vet inte vilket det var ärligt talat och tala sanning bör man ju, särskilt ett par veckor innan jul. Annars får man inga julklappar. Det har min mamma sagt och hon talar alltid sanning, oavsett tid på året. I alla fall hade mannen knåpat ihop ett embryo till en julprydnad. Måhända en simpel sådan, men dock ett härligt initiativ till att dryga ut kassan.

Förstår nu också vad begreppet; tvåkomponentslim, innebär ur ett vardagsrealistiskt perspektiv. Givetvis betyder det att man både kan lukta på limmet samtidigt som man kan använda det för att fästa tex. ett granbarr på en frigolitbit. Att fästa och ha fest samtidigt, och blir det riktigt festligt, kanske man tom. blir känslomässigt fäst vid någon annan. Som ett hardcorekinderägg för mindre bemedlade. Fast det händer kanske bara i sagorna, att människor blir fästa vid varandra, när dom fäster en sak på en annan?

Det är ingen fördom utan ett faktum, att det i (inte PÅ...) Limhamn vimlar av arroganta överklasskärringar och lika självgoda som spydiga narcissister till gubbjävlar. Klasskrocken blev total när den hemlöse mannen frontade en överklasskärring och ställde den lågmälda frågan:

"Julprydnader....köp julprydnader?"

Överklassöket till spöke, spände sin trötta blick i den ännu tröttare mannen utan hem och pöste ur sig en fråga hon redan visste svaret på. Varför hon ställde en fråga hon redan visste svaret på vet jag faktiskt inte. Förmodligen är det en teknik att använda sig av för att visa sin överlägsenhet. Att fråga något man redan vet, för att visa att man vet något utan att behöva fråga. Ett slags "bra dräng reder sig självresonemang öveklassstyle". Jag VET...och behöver inte fråga någon annan. Men jag gör det för att jag KAN och för att jag vill, inte för att jag behöver, bara så du vet din plats och hur det ligger till.

Oavsett vilka de bakomliggande klassfrågorna var, svarade hon inte utan ställde en för henne högst relevant motfråga.Ur munnen pös följande bokstavskombination, med skorrande akademiska r, som hade gjort självaste Mikael Wiehe tallbarsgrön av avund:

"Känner vi varandra?"

Jag stannade upp och plötsligt kändes verkligheten overklig. Är den blåblodiga tanten allvarlig? Är hon osäker på om hon och den hemlöse mannen verkligen känner varandra? Har hon inte bättre koll på sitt sociala nätverk? Ser den t-spritsstinkande mannen ut att tillhöra Rotarys Limhamnsavdelning? Varför säljer inte Statoil t-sprit med glögg och saffransdoft i juletider? Hade det i så fall gått att sila drickan genom en lussebulle? Så många frågor....men jag vågade inte ställa en endaste fråga till det pälsprydda överklassmonstret. Förmodligen hade hon kontrat med en motfråga och slentrianmässigt pyst ur sig ett Wieheistiskt skorrande:

"Känner vi varandra?"

Och det vill jag ju inte...jag vill ju inte att folk ens skall misstänka, att jag umgås med dylika människor....därför tiger jag.....

Sensmoral:

"Tala är silver, tiga är guld, åtminstone i Limhamn."