Frågan är vad som är värst?
* Att inte utsättas för några som helst krav men trots det betraktas som mer än tillräcklig...eller....
* Att få en så pass orimlig kravbild på sig att det per definition är omöjligt att leva upp till den.....
Oavsett scenario blir situtationen en ångestosande cocktail av lika delar absurdism och frustration. Om du lever i en kravlös relation kommer du ALDRIG att känna tillfredsställelse över att ha utfört en prestation/levt upp till kraven...du blir betraktad som MER ÄN tillräcklig oavsett. Alltså berövas du chansen att nå målet när du placerats på en piedestal av kravlöshet.
Om den du lever nära aldrig blir nöjd, oavsett hur du beter dig och oavsett vad du presterar. Om den människan redan i förväg lagt ribban så högt att INGEN levande, än mindre död....människa ens är i närheten att nå upp, hur många och långa tår han/hon än ställer sig på...då berövas du också chansen att få känna tillfredsställelse över att presterat, levererat...
Du kommer att sluta märkt för livet med ärr från strider du aldrig kunnat vinna, eftersom slaget var avgjort redan innan svärdet ens dragits ur sin slida.
Kravmärkt, för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar