Nu är klockan tolv på nyårsafton...

Sitter och undrar varför ingen smäller av fyrverkerier och korkar upp champagne.
Inte heller hör jag mer eller mindre berusade människor utfästa löften
om att....DET HÄR....nya året skall minsann bli annorlunda.
Allt skall bli bättre och det som redan var bra skall åtminstone inte bli sämre.

Det enda nyårslöftet jag skall uttala är att jag aldrig mer, skall utfästa löften klockan tolv på natten, och endast en gång om året. Varför inte istället leva ett liv där du inte behöver lova? Ett liv där du håller saker utan att ingå avtal i förväg. Känns bättre....

Men varför så tyst?
Sedan slår det mig...klockan är 12:00, PÅ DAGEN..

Jag får vänta ett halvt dygn till innan cirkusen börjar.
VM i tunna löften, som skapade för att brytas, skall strax börja.

Gott nytt år på er allihopa!

Kort paus från korståget med uppdrag att öka andras välbefinnande….

Vad skönt, att känna sig låg utan att be om ursäkt för det.
Så befriande att landa en stund utan att må illa.

Det är helt ok att inte konstant vara en vandrande standupcomedyartist (vilket långt ord…) som omgivningen uppfattar som det berömda ljuset i mörkret. Att inte ständigt vara den som målar leende på folks läppar. Att ta en paus från jobbet som består av att droppa glimtar i ögonen på andra. För även om folk mår bra av att få glimtar droppade i sina ögon, kan det i längden vara mentalt slitsamt att vara den som alltid ger. Att transformeras till en nutida Karl-Bertil Jonsson är underbart, men ibland krävs det en paus.

Varm i magen blir den som får oväntad hjälp och en befogad komplimang som skänkts utan förväntan om återbetalning. Den som skänker utan att förvänta sig att få tillbaka, är en i sanning genuint vänlig själ, amen. Jag är inte den jag är i BERÄKNANDE syfte. Må bra gör jag när andra mår bra. Varför inte då aktivt göra saker som får andra att må bra? Att vara en del av den positiva spiralen är....positivt!

* Ambulerande standupcomedyartist.
* Ljusimörkretspridare.
* Leendepåläpparmålare.
* Glimtiögondroppare.
* Inutimagenvärmare.
* Karl-BertilJonssonlookalike.

Jag tycker nog att jag med gott samvete skulle kunna skriva det i telefonkatalogen efter mitt namn, eller lite mer tidsenlig på; www.hitta.se.

95% av min tid mår jag riktigt RIKTIGT...bra, av att titulera mig enligt ovan.
Men ibland…IBLAND…är det skönt att ta ett steg tillbaka. Herregud vad skönt det känns, att jag tillåter mig själv att vara lite låg, för nu vet jag, att jag kommer in i matchen ganska snart igen. Det har inte alltid varit så.

Oj, vad skönt, att må bra av att inte må så bra!

Det är så logiskt, alla fattar utom du....

”Det är så logiskt, alla fattar utom du.
Du har inte en aning. Du har inte en aning.
Det är så logiskt, alla fattar utom du.
Du har inte en aning. Att jag tänker på det precis just nu.”

Nu gör jag ett undantag och viker av från min princip.
Att systematiskt rida på andras texter i en blog tycker jag är patetiskt, MEN eftersom jag inte kan lita på att ni får till Petters text er tillgodo ”elsewhere” gör vi så här.…

Petter har gjort det. Han har sagt det jag länge velat säga utan att veta hur.
Jag ger mig, kastar in handduken och hissar upp den vita flaggan. Om jag vore en hund hade jag rullat runt, lagt mig på rygg och blottat min mage.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Fingret har satts på sanningen:

”Det är så logiskt, alla fattar utom du……”

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Köp skivan!

”Petter – God damn it”

Köp den!

Att plocka upp, eller att inte plocka upp, det är frågan.

Jag är tusenlappen du ser som ligger där på gatan.
Alldeles för osannolik, för bra för att vara sann.
Att ligga där helt naken, och att väntas på att plockas upp.

Det är få förunnat, att tillhöra denna fåtaliga skara.

Du är antingen den, som ligger där och väntar….
ELLER…den som går förbi…och får chansen.
Att plocka upp….eller att inte plocka upp?

Det är frågan….att plocka upp, eller att inte plocka upp?

Fuck you and the horse to…

Hur skall jag förhålla mig till situationer jag inte känner mig harmonisk i?
Sååå trött är jag på att hamna i den ena situationen efter den andra där jag är långt ifrån nöjd med det som sker.
I den vilda västern i Amerika på 1800-talet myntades ett uttryck:
”Fuck you and the horse to.”
Så här var det…när en cowboy red in i en stad och konfronterades av någon som inte välkomnade honom fick han höra orden:
”Fuck you and the horse to.”
Den ovälkomna gästen kunde dra åt helvete och han kunde dessutom ta hästen han red på med sig.
Det var ett extremt tydligt sätt att kommunicera på.
Vare sig han eller hästen var välkomna. Hårt…ja….tydligt och ärligt….absolut!

Är det så, att de gäster som trillar in i mitt liv och jag inte anser vara välkomna skall avspisas brutalt och uppriktigt? Kanske är det ärligare att säga det rakt ut, utan inlindade omskrivningar? Du är inte välkommen i min tillvaro. Kanske är det bättre? Är det inte bättre att jag också skall behandlas på samma sätt, brutalt uppriktigt.

Otvivelaktigt är det så att jag skulle uppskatta att själv bli bemött på det viset.
Att få sanningen serverad i ett dimhöljt skimmer är inget jag vill. Jag är trött på att höra hur trevlig jag är. Jag är utledd på att lyssna på smicker som talar om för mig hur attraktivt mitt intellekt är. VILKEN fin kille jag är….säger dom. Det är INGET fel på dig, hör jag sedan.
Yeah, right…om jag inte platsar, tala om det för mig.

Säg det hellre rakt ut och utan bedövning, även om jag inte rider in på en häst i ditt eller andras liv.
Tala om det för mig utan att linda in det. Smaka på orden…och säg det sedan..till mig:
”Fuck you and the horse to.”
Det hade kännts bättre…..

Definitionen på sanning....

Jag kalllar mig inte för alkemist, jag påstår inte att jag har funnit svaret på kärlekens gåta,
MEN....jag har EN sanning att säga:

- Stiltonost på Belgisk pepparkaka.....det är gott.....

Vill du följa med mig till min sandlåda?

Inatt grät jag. Det var inte sååå länge sedan jag grät, men då av en helt annan anledning, dessvärre. Endast EXTREMT starka känslor och enorma krafter får mig att gråta. Kan inte hjälpa att det är så. Jag gråter lika ofta av glädje som av sorg eller smärta, och inatt kom det en skvätt...
Jag har fått handbollar skjutna i huvudet från fyra meters håll där näsbenet pressats mot munhålan utan att jag gråtit. En gång trasades det främre korsbandet sönder, samtidigt som ett ledband i knät brast, som ett pistolskott i benet, men tårar, nej…det enda som kom var ambulansen.

Säger inte det här i ett patetiskt försök att framstå som något jag inte är, för mucho macho är jag INTE, men tålig, alternativt störd, DET är jag. Skall någon eller något få mina murar att rämna krävs det lite extra. En stålman i spindelmandräkt biter inte på mig. En tsunamistorm får inte min mentala skuta att kapsejsa.

Men när en människa tränger igenom huden på mig och kittlar mig i naveln, fast från insidan. När samma människas röst tränger igenom öron och trumhinnor för att lägga sig som bomull indränkt i honung kring kroppsdelar jag inte trodde fanns. Om någon trycker på en knapp och skickar mig tillbaka till tvåårsåldern på en tiondels sekund och får mig att le som om jag satt i en sandlåda….lycklig och TOTALT ovetandes om att annat fanns, än lysande lycka, himlastormande harmoni och tokig tillfredsställelse....om någon trycker på en knapp...

Snälla, gör det igen och igen, skicka tillbaka mig till min sandlåda, så lovar jag... att du skall få låna....precis vilka hinkar och spadar du vill…..bara du hänger med…..

När Carl Bildt på crack och Barbiedockor drunknandes i bollhav betraktas som normaliteter.

Om Carl Bildt hade gått loss på crack, hur hade han sett ut då?
Om du kastar en Barbiedocka i bollhavet på McDonalds. Vem räddar den?
Beställ en tjock grillad korv med mos i ett gatukök och be att få grillkryddan serverad separat i en pappmugg under total tystnad.
Fråga busschauffören när han log senast och be honom förklara varför.
Lägg dig raklång på en parkeringsruta och KRÄV att p-lisan som passerar dig skall fästa en p-bot på dig.

Eller ställ frågan till dig själv.
VARFÖR…..upphör du aldrig att förvånas? När du tror att du kopplat greppet och när du funderat ihjäl dina hjärnceller, tar livet en vändning som på en tiondelssekund får din världsbild att vridas ur led, TROTS att du trott dig tänka igenom allt. Trots alla funderingar och analyser slår allting om. När du trodde ljuset var grönt slog det om till illrött. När du kontemplerat dig till sömns och funderat tills ögonen börjat blöda. Visar det sig ännu en gång. Att världen är mer absurd än du någonsin kunnat tro. Carl Bildt på crack, barbiedockor drunknandes i bollhav, grillade korvar serverade med grillkryddan ihjältigd i en pappmugg och en busschaufför som förgäves försöker minnas när han log senast. Alla absurditeter ställda på sin spets tycks plötsligt framstå som normala fenomen, när du smärtsamt inser. Att när du trott dig förstå visar det sig att du inte fattat något alls.

Att man aldrig lär sig sa Bill, lär du dig aldrig något, sa Bull.

Huset som gud glömde.

Jag borde anat det redan när jag stod på Hemköp och förgäves letade efter Nonstop. Ni vet de där droppformade karamellöverdragna chokladlinserna. Förresten undrar jag om det är en myt eller inte, smakar verkligen de röda bättre än de gula? Måste ta reda på det.
Åter till ämnet. När jag fick beskedet att de var slut (linserna, inte jag…) borde jag tolkat tecknet som gavs mig, och lyssnat på min inre röst som ställde den, skulle det visa sig, högst befogade frågan:

”Mats, skall du verkligen försöka dig på att sätta ihop ett pepparkakshus? På dagis tog fröknarna bort legot från dig när du försökte limma ihop bitarna med superlim för att de enligt dig inte passade ihop. Lärde du dig inget av det?”

Men nej, jag körde på. Fast besluten om att plan B skulle fungera. Likt en Hitler i sin bunker på sista dagen som upprepar mantrat; Det skall gå…det SKALL gå…jag kommer att klara det….det ser lite mörkt ut just nu, men…jag SKALL klara det. Istället för att dekorera huset med nonstop skulle det gå lika bra med skumtomtar och Ahlgrens bilar på temat, jul som hjul. Trodde jag… Hade jag lyssnat på den där inre rösten skulle jag tömt 12 rör treo och tapetserat utsidan av huset istället. De hade kommit väl till pass med tanke på den huvudvärk husbygget skulle komma att ge mig.

Det gick snett redan i inledningsfasen. När florsockret skulle smältas var det kört. Den lilla respekt mina två barn hade för mig tidigare försvann i den tjocka röken. Brandvarnaren pep ikapp med katten och tonårsdottern visade sig ha en väl dold mjuk sida när hon försynt viskade:

”Pappa, det gör inget. Vi kan köpa ett färdigt istället”

Den 12årige sonen skakade bara på huvudet, TROR jag. För det var omöjligt att avgöra i det av florsockerrök fyllda köket.

För första gången i historien vågade ingen skratta under Parlamentet på tv. Tystnaden låg som en våt filt över det julpyntade rummet. Som ett tecken från ovan började det dessutom regna en stund senare. Här skall ingen julefrid lysa...du kan kamma dig på din julstämning, tycktes tomtegudarna mässa!

(För er som tror att detta är dikt och inte verklighet. Vänligen kasta ett öga eller två på bildbeviset. Där ser ni priset för min hybris. TVÅ demolerade kastruller, TVÅ söndersmälta slickepottar, en nedsmält visp, en numera icke fungerande slev, en styck avloppssil som limmades ihop av det brända florsockerlimmet och givetvis ett styck pepparkakshus i bitar...och så tycker jag det är konstigt att jag är singel....)