Förlamande förväntningar.

Blev nyfiken på en bok häromdagen. Efter att ha läst en recension som höjde boken till skyarna och beskrev den som ett litterärt mästerverk bestämde jag mig för att köpa den, jag planerade köpet som skulle ge mig upplevelsen, som att trycka på en knapp drog maskineriet igång som trissade upp förväntningarna. Och så vackert fotografiet på omslaget var.... Innan jag ens köpt boken började jag njuta av den, log åt en sekvens jag fått berättad för mig. En god vän beskrev förloppet så gott han kunde, och berättade med inlevelse om hur komiskt ett kapitel i boken var.

Utan att jag själv läst den beskrivna sekvensen skrattade jag högt redan innan jag ens läst prologen eller nuddat vid omslaget, och vilket vackert omslag... Jag kunde ana förloppet utan att själv läst det och därmed inte fått chansen att läsa mellan raderna eller få till mig nyanserna i den förmodat välskrivna texten. Men jag anade, hoppades och förväntningarna byggdes upp.

När jag spänt öppnade boken var förväntningarna enorma. Utan att egentligen veta varför, och fullständigt obefogat, ställde jag krav på den upplevelse jag förväntade mig av boken. Till viss del baserades förväntningarna på den hyllande recensionen, förvisso skriven av någon annan än jag, men även smakprovet jag fått berättat för mig gav mig rätten att ställa krav, även om det var någon annan än just jag, som bjudit på smakprovet.

Efter ett par sidors läsning började rynkorna sprida sig på min näsa, ackompanjerade av knappt hörbara föraktfulla fnysningar spred sig besvikelsen. Det här var inte alls vad jag hade förväntat mig. Berättelsen haltade på ett sätt jag inte förväntat mig och språket var inte alls så nyanserat som ryktet skvallrat om. Besvikelsen började ändra karaktär och plötsligt kände jag mig direkt lurad,förd bakom ljuset. När jag avverkat ett par kapitel tog jag beslutet att lägga ner projektet. Boken var inte ens i närheten av att leva upp till de enligt mig rimliga krav jag ställt. Utan att ha läst det sista kapitlet fick boken sin dödsdom och placerades i bokhyllan. När jag ställde in boken på hyllan fick jag sära på två böcker för att få plats med det i mina ögon usla alstret. Då upptäckte jag att det i min bokhylla var ont om plats eftersom ett antal icke färdiglästa böcker redan trängdes på hyllplanen. Där stod de och skämdes på parad. Bokryggarna agerade skampålar åt varandra där de förgäves stod, bönade och bad om en ärlig chans att återigen få berätta sin historia.

Jag fick en idé, tänk om jag skulle ge en av de sågade böckerna en ny chans? Tänk om jag skulle nollställa mina förväntningar och den här gången låta boken tala för sig själv? Jag skulle läsa helt förutsättningslöst och ödmjukt vända blad efter blad, nyfiket läsa kapitel efter kapitel, tills boken fått chansen att berätta hela sin egna alldeles unika historia, från början till slut, utan att jag otåligt varit mer upptagen av att få mina egna förväntningar uppfyllda än att ge boken den chans den förtjänar.

Att få berätta sin egen unika historia utan att den missfärgas av andras förväntningar och smutskastas av orimliga krav borde vara den mest självklara rätten i världen, BORDE vara....

För länge sedan träffade jag en människa jag inte kände men som jag hade hört talas om. Människan var en vän till en vän. Min vän hade beskrivit den för mig då okända kvinnan och berättat hur fantastisk hon var. Hennes sociala CV var imponerande och...så vacker hon var på fotografiet. Redan innan jag träffat henne njöt jag av hennes ljuva uppenbarelse. När jag ställde frågor om henne tror jag så här i efterhand att svaren jag fick var tillrättalagda för att göra mig än mer nyfiken så att mina förväntningar skulle byggas upp ännu mer. Recensionerna hon fick var imponerande, vilken kvinna...

Det var kärlek, eller var det förväntningar....redan innan första ögonkastet. Efter ett par veckors dejtande blev jag mer och mer fundersam. Hon var inte alls så charmig som det sagts och när jag studerade hennes ansikte rynkade jag på näsan och undrade om det där fotografiet photoshoppat henne till något hon inte var. Misstänksamheten utvecklades till irritation och jag kände mig direkt lurad, blåst om inte på konfekten så i alla fall på kärleken. Och hennes sociala CV, stämde verkligen referenserna? Innan vi egentligen lärt känna varandra avslutade jag projektet, det var inte alls som jag förväntat mig.

När jag förträngde besvikelsen och stoppade undan minnet av det jag trodde var kärlek i en undanskymd vrå av hjärtat, fick minnet av henne inte plats. Jag fick putta undan arkiverade minnen för att tränga in det bland de andra som inte heller de, fick chansen att berätta sin alldeles egna historia.

Nästa gång, skall jag nollställa mina förväntningar och låta kärleken tala för sig själv. Jag skall vänta ut den helt förutsättningslöst och ödmjukt vända blad efter blad, nyfiket lära känna kapitel efter kapitel, tills kärleken fått chansen att berätta hela sin alldeles unika historia, från början till slut, utan att jag otåligt är mer upptagen av att få mina egna förväntningar uppfyllda än att ge kärleken den chans den förtjänar.

Att låta kärlekens unika historia växa fram utan att den missfärgas av förväntningar och smutskastas av orimliga krav borde vara den mest självklara rätten i världen, BORDE vara....