Tiga är silver, tala är guld....åtminstone ibland...

Kramen jag fick av Emil var återhållsam, det gäller att snåla med känslorna om man är 13. Image is everything och det andra ser är vad dom bygger sin uppfattning på.
Att uppfattas som känslomässigt beroende av en förälder ger inga machopoäng i boken man vill fylla med sociala meriter. Ett känslomässigt CV som visar att du är kall i största allmänhet och COOL i största synnerhet är vad du vill ha, på något vis...
Att krama sin pappa är ok, om man gör det lite lagom. The teenage silent agreement. Visa känslor men välj ditt sätt att göra det på och gör det lite lagom....

Men det är helt ok. För det är ju så. Hans känslor för mig mäts inte i vilket tryck det är i kramen. Den varma blicken och det skeva leendet som spricker upp pga kärleken som bubblar inom honom. Uttrycken han inte kan kontrollera är kvitton på den kärlek jag vet han har för mig. Han har inget att bevisa. The father and son, silent agreement. Båda vet och ingen behöver säga något.....

Världen är full av silent agreements. Tysta överenskommelser. DaVincikoder i hardcoretappning, fast på riktigt.

Idag skall har jag bestämt mig. Jag skall bryta mot alla överenskommelser jag kan, om jag känner för det.
Tycker jag att kassörskan på ICA har ett vackert leende skall jag tala om det för henne. Anser jag att busschauffören förtjänar en bra dag skall jag titta honom i ögonen och HJÄRTLIGT säga:
"- Jag tycker du skall ha en alldeles underbar dag, det förtjänar du. Det är fan inget roligt jobb du har. Och otacksamt är det. Men jag tycker du är grym. Hade inte du funnits hade jag fått gå i kylan till stan."

Dagen de tysta överenskommelserna bröts. Skall det bli idag?