En utdragen väntan på ett slut som inte infinner sig....

Samuel Beckett var en människa som uppfattades som obotlig pessimist av många. Det var han inte, däremot var han en av de främsta absurdistiska författarna ever. Så vanligt det är att människor missförstås...

Nåväl, så här såg han på livet:

"Livet ter sig meningslöst, som en utdragen väntan på ett slut som inte infinner sig."

Den filosofin präglade verkligen den pjäs han blev mest berömd för:
"I väntan på Godot." Intrigen är genial och kan sammanfattas i EN mening:
Två män väntar utan att veta varför på någon som inte kommer.

Kan det bli mer absurt än så? Skulle i så fall vara livet självt...
Så känns det ibland. En utdragen väntan på ett slut som inte infinner sig. Att vänta på något som aldrig kommer. Så är det, inte nog, det ÄR så.

Sisyfos var en annan kille som verkligen fick smaka på hur absurt livet kan vara. Zeus dömde ner honom till Hades, härskaren i dödsriket, där han i dess djupaste grotta fick till uppgift att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Om Sisyfos lyckades med att få upp stenblocket på kullen skulle han bli fri. Varje gång han nästan var uppe på kullens topp, slant han dock med stenblocket som störtade ner i avgrunden så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut. Sisyfosarbete, ett arbete som ALDRIG tar slut.

By the way; myten om Sisyfos har även använts som metafor för det mänskliga livets avsaknad av högre mening.

Känns det igen? En meningslös väntan, på ett slut som aldrig kommer.

Jag är i gott sällskap, jag, Samuel och Sisyfos, vilket gäng!