Som bebis förstod jag åtminstone inte att jag inte begrep något...

Hur är man egentligen om man är normal? Är man då inte ful, men inte heller snygg, klok men inte heller dum, osympatisk, men å andra sidan inte sympatisk?

98% av alla människor är just det, antingen det ena eller det andra, mer eller mindre... En teori som då ger resultatet att endast 2% är normala. Men å andra sidan borde dom inte kallas normala, eftersom dom då tillhör en minoritet.
En minoritet är en grupp som har färre medlemmar i förhållande till en konkurrerande grupp. En kategori som representeras av 2% av mänskligheten KAN, per definition, inte kallas normala. Jag blir helt yr....

Är det så, att dom som är normala är onormala? Vad är då onormalt?

Jag blev inte mycket klokare av att tänka dessa tankar, snarare tvärtom. Jag blev förvirrad när jag försökte reda ut begreppen.... Men en som försöker reda ut begrepp är väl inte förvirrad? Han eller hon, borde ha en välmöblerad hjärna, fullt fungerande och inte förvirrad.

Jag fattar ingenting...ännu mindre än tidigare faktiskt....det var bättre förr, juh förr desto bättre.

Som bebis fattade jag ingenting, men då förstod jag åtminstone inte att jag inte begrep något. Det VAR bättre förr...

Living on the edge light, våga gå nära kanten av stupet...

För att uttrycka denna livsstil enkelt, går den ut på att gå mot strömmen, välja den svåra och lite farliga vägen, där de flesta andra går på det säkra alternativet.
Hur mycket man vill utsätta sig för är relaterat till det behov av adrenalinkickar man har. Ju närmre vi går kanten till avgrunden, desto mer adrenalin produceras, desto häftigare kickar får vi. Så funkar resonemanget.

För de mindre erfarna eller helt oerfarna, rekommenderar jag en mjukstart, en aptitretare. Tex som att använda liiite mer grädde i såsen än vad recpetet föreskriver. Nästa gång kan du trappa upp utmaningen och byta ut matlagningsgrädden mot vispgrädde, om inte steget känns för stort alltså.

Vardagsedge handlar nämligen om total frihet och anarki, vi väljer att bryta invanda mönster.

Här får du ett par exempel på vardagsedge att prova på. "Hardcoreutövaren" väljer såklart att inte följa några rekomendationer och går sin egen väg, finner SIN unika stig i livet. Men för dig som är novis, testa detta:

* Gå till butiken och handla UTAN inköpslista.
* Använd gångstigar som skyltas; "Snöröjes eller sandas ej".
* Blunda, tryck på fjärren och titta på det programmet resten av kvällen.
* Tryck in fel kod på minutenautomaten två gånger INNAN du trycker rätt.
* Släng ner lite vassa knivar i diskhon och gör en massa skum på ytan innan du börjar diska.

När du blivit riktigt varm i kläderna, testa denna:

* Sätt en lapp på lägenhetsdörren, skriv: "Röjarfest börjar 23:00", lämna dörren vidöppen när du går och kom tillbaka 01:00.

If you dont´live on the edge, you´re taking to much space.....

Tjoho! JAG är värdefull!

Att jag from. idag betraktar mig som exklusiv, innebär INTE att jag fått storhetsvansinne. Däremot skall jag fortsätta jobba med att vägra acceptera människor i min sfär som inte accepterar mig som jag är. Det är väl en rättvis tanke?
Acceptera mig som jag är, eller gå till någon annan. Det innebär inte att jag enbart skall omge mig med likatänkande och ansöka hos länsstyrelsen om att få heta Hitler i efternamn. MEN:
De som jag anser inte tillföra mig eller mitt liv något, eller tom. påverkar mig negativt, kan fortsätta trakassera någon annan, dock icke mig.

Så from. idag är jag enligt det filosfiska begreppet en; logisk exklusiv disjunktion:
" En logisk exklusiv disjunktion förenar två påståenden till ett nytt påstående med betydelsen att NÅGOT av påståendena gäller. Du får välja ETT av alternativen:
Ta mig som jag är ELLER gå till någon annan....."

Dessvärre har jag tidigare i livet levt som en; logisk INKLUSIV disjunktion:
"Där gäller BÅDA alternativen i meningen. Du får ta mig som jag är ELLER ta mig och forma mig till den DU vill jag skall vara, välj själv!"

Den tiden är förbi. Nu vill jag bli accepterad för den jag är, passar inte det får man gå vidare enligt "allt eller inget principen".....JAG är för värdefull för MIG för att acceptera att bli formad till det någon annan vill ha....

Det hålet vill jag fylla med kärlek....

Det är skillnad på att känna suget efter något man längtar efter, något man aldrig haft, och att sakna något som funnits i ens liv, försvunnit och lämnat en tomhet efter sig. Ett stort tomt hål...

Hur är det då med kärleken? Har den man tidigare trott sig älskat, verkligen varit älskad? Har den människan lämnat ett stort tomt hål efter sig, som man strävar efter att fylla med något nytt?

Eller är det så hemskt, att det man trodde var den stora kärleken inte var något annat än en chimär. Chimär, som på franska; chimére, betyder hjärnspöke eller fantasifoster. Kan det vara så illa, att den man trott sig älska, endast var ett hjärnspöke, ett fantasifoster....

Förhoppningsvis ligger det till på det viset. Att det är suget som skapar vår längtan efter kärlek. Vi längtar efter något vi aldrig haft, något som saknats i våra liv snarare än något som försvunnit, och lämnat ett stort tomt hål efter sig.

Det är det suget jag vill känna, det är det hålet jag vill fylla....med det jag aldrig haft....

Möss och människor...

Möss och människor är inte enbart titeln på en bok författad av John Steinbeck som handlar om vänskap och framtidsdrömmar.
Möss och människor umgås även i experimentella sammanhang och inte enbart i den litterära världen. Umgås och umgås....människor sprutar in diverse mer eller mindre hälsosamma substanser i möss för att utröna vad konsekvenserna blir innan substanserna testas på människor. Bra för människosläktet, men ibland mindre sexigt för mössen...

Så här är det....
Ämnet Dopamin som är en signalsubstans i centrala nervsystemet, har stor inverkan på känslor som förälskelse och den sexuella lusten. En kvinnlig mus
(eller säger man tjejmus? Nej, det kan missförstås...jag säger; Kvinnlig mus...)
fick en injektion dopamin. Då parade hon sig med första bästa killmus och övergav sin ordinarie partner!

När förälskelsen övergår i kärlek tycks andra substanser överta Dopaminets roll och passionen ersätts då av mer stillsam kärlek.

Nästa gång (OM....) jag går ut och roar mig, skall jag införskaffa lite Dopamin och droppa i presumtiva flickvänners drinkar. De kommer raskt att kasta allt de har i sina händer för att kasta sig...över MIG....ingen dum plan va?

Jag kan se rubriken dagen efter på Aftonbladets löpsedel:
"Steinbecks roman om vänskap och framtidsdrömmar förverkligad på nattklubb av desperat 43årig singel. Mannen utgav sig för att vara vetenskapsman!"

Jag plockade upp en sten....

Jag plockade upp en sten från strandkanten. Där havet möter land låg den och kallade på mig, viskade;

"Plocka upp mig och låt mig befria dig från tyngden du bär på. Inte för inte sägs det att jag är duktig på att sjunka, som vi stenar är. Ner genom djupet, på botten av havet kan jag landa. Dit kan jag ta med mig det du vill befrias från, bara du ärligt och uppriktigt vill. Bara du är beredd att göra ett byte. Endast om du kan byta dina känslor som känns orimliga att bära mot något mer hanterbart, endast då kan jag hjälpa dig."

Jag böjde på benen, sträckte ut min öppna hand och greppade stenen.
Plockade upp den, borrade ner min blick i den av salt vatten blöta stenen och viskade i förtroende:

"Allt du säger låter klokt. Jag är beredd att tacksamt ta emot den hjälpande hand du sträcker ut.

All min bitterhet låter jag sjunka in i dig, viskade jag till stenen. Den byter jag ut mot insikt i allt som varit och är förbi. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka, det är bara att acceptera, men jag kan lära mig något av det jag gjort fel, jag kan komma till insikt.

Skammen jag burit under så många år vill jag bli kvitt. Den orkar jag inte släpa på något mer. Jag byter ut den mot skuld, för skyldig erkänner jag mig vara till de fel och brister jag har. Allt jag gjort som skadat andra erkänner jag mig vara skuld till. Så skyldig är jag, men jag vägrar skämmas för det. För skam är något man bär inom sig, den ligger som en våt filt kring själ och hjärta och skulden ligger på utsidan, den är lättare at bära".

Jag knöt min näve kring stenen. Lät min blick träffa horisonten där havet möter himlen. Blickade upp mot solen och lät bitterheten och skammen sjunka in i stenens hjärta. Tillbaka fick jag insikten och skulden, som är lättare att bära, än all bitterhet och skam. Sträckte armen bakåt, med stenen i min hand. Kastade den mot horisonten och såg den landa med ett plask. Till botten sjönk den med all min bitterhet och skam, de bördor jag befriats från.

När jag vände havet ryggen kände jag mig lätt. Befriad som jag var från det som tyngt mig, med lätta steg gick jag vidare i livet.