Utanför ICA-Malmborgs i Limhamn stod en hemlös man och försökte utöka sortimentet av prylar han sålde. Han ville inte enbart erbjuda Aluma och hade så här i jultider på egen hand knåpat ihop lite julpyssel. På små frigolitbitar hade han limmat fast granbarr, eller kanske det var TALLbarr? Jag vet inte vilket det var ärligt talat och tala sanning bör man ju, särskilt ett par veckor innan jul. Annars får man inga julklappar. Det har min mamma sagt och hon talar alltid sanning, oavsett tid på året. I alla fall hade mannen knåpat ihop ett embryo till en julprydnad. Måhända en simpel sådan, men dock ett härligt initiativ till att dryga ut kassan.
Förstår nu också vad begreppet; tvåkomponentslim, innebär ur ett vardagsrealistiskt perspektiv. Givetvis betyder det att man både kan lukta på limmet samtidigt som man kan använda det för att fästa tex. ett granbarr på en frigolitbit. Att fästa och ha fest samtidigt, och blir det riktigt festligt, kanske man tom. blir känslomässigt fäst vid någon annan. Som ett hardcorekinderägg för mindre bemedlade. Fast det händer kanske bara i sagorna, att människor blir fästa vid varandra, när dom fäster en sak på en annan?
Det är ingen fördom utan ett faktum, att det i (inte PÅ...) Limhamn vimlar av arroganta överklasskärringar och lika självgoda som spydiga narcissister till gubbjävlar. Klasskrocken blev total när den hemlöse mannen frontade en överklasskärring och ställde den lågmälda frågan:
"Julprydnader....köp julprydnader?"
Överklassöket till spöke, spände sin trötta blick i den ännu tröttare mannen utan hem och pöste ur sig en fråga hon redan visste svaret på. Varför hon ställde en fråga hon redan visste svaret på vet jag faktiskt inte. Förmodligen är det en teknik att använda sig av för att visa sin överlägsenhet. Att fråga något man redan vet, för att visa att man vet något utan att behöva fråga. Ett slags "bra dräng reder sig självresonemang öveklassstyle". Jag VET...och behöver inte fråga någon annan. Men jag gör det för att jag KAN och för att jag vill, inte för att jag behöver, bara så du vet din plats och hur det ligger till.
Oavsett vilka de bakomliggande klassfrågorna var, svarade hon inte utan ställde en för henne högst relevant motfråga.Ur munnen pös följande bokstavskombination, med skorrande akademiska r, som hade gjort självaste Mikael Wiehe tallbarsgrön av avund:
"Känner vi varandra?"
Jag stannade upp och plötsligt kändes verkligheten overklig. Är den blåblodiga tanten allvarlig? Är hon osäker på om hon och den hemlöse mannen verkligen känner varandra? Har hon inte bättre koll på sitt sociala nätverk? Ser den t-spritsstinkande mannen ut att tillhöra Rotarys Limhamnsavdelning? Varför säljer inte Statoil t-sprit med glögg och saffransdoft i juletider? Hade det i så fall gått att sila drickan genom en lussebulle? Så många frågor....men jag vågade inte ställa en endaste fråga till det pälsprydda överklassmonstret. Förmodligen hade hon kontrat med en motfråga och slentrianmässigt pyst ur sig ett Wieheistiskt skorrande:
"Känner vi varandra?"
Och det vill jag ju inte...jag vill ju inte att folk ens skall misstänka, att jag umgås med dylika människor....därför tiger jag.....
Sensmoral:
"Tala är silver, tiga är guld, åtminstone i Limhamn."
8 kommentarer:
En svensk "tiger"....
Ofta, men inte alltid.... ;)
Verkligheten är komplex och vi försöker ofta förenkla - se verkligheten utifrån givna roller och svart-vitt. (Blir väl slagkraftigare inlägg också;)) Vad vet vi egentligen om människor vi träffar? Kanske delade mannen och kvinnan en gemensam känsla - ensamhet? Kanske fanns det mer av en förhoppning än överlägsenhet i hennes fråga. Bakom våra rustningar har vi alla samma behov.
Så kanske det var.....som du säger är det jag som förenklar och är fördomsfull även om jag tror mig vara en god människokännare. Å andra sidan utger jag mig inte för att vara en sanningssägare utan mer en iaktagare. Förmodligen är både mannen och kvinnan ensamma, men jag har svårt att se en längtan i kvinnan efter att bli tvåsam med mannen ifråga. Föraktet lyste för klart för att missförstås om man säger så.
Jag menar bakom överlägsenheten och föraktet - delar de kanske känslan och längtan. Hon är fast i sin överklass rustning, ett försvar, och han i sitt utanförskap..och aldrig de mötas. Det är ytterligheterna - men visst utspelas det mellan oss alla - fast i roller och fördomar - och förhindrar möten.
Såklart är det så. Att vi är många som delar samma behov, men uppfyller dom på olika vis.
Om en betongarbetare som är vegetarian är hungrig, äter han/hon kanske en falafel eller en friterad aubergine, men inte kött. Är en resande dammsugeförsäljare hungrig och stannar på Statoil för att tanka slinker det ner en korv.
1. Båda var hungriga.
2. Båda stillade sin mättnad.
Två gemensamma faktorer men det innebär inte med automatik att dom har mer gemensamt än så och definitivt inte metoden att stilla hungern. Omständigheter och annat styr. Men visst, du har en poäng. Det går att hitta likheter överallt.
Riktigt kul diskussion, du o "anonym" hade där. Det var inte jag inom ()!
Du borde satsa mer på det här med skrivandet!
Har jag sagt länge....
IDAG är det Nobeldagen--- varför var du icke nominerad?
KRAMIS! /Lena/Yasuragi
Självklart finns det olikheter mellan oss - som tur är! Jag var mer ute efter mötet eller sorgen över det uteblivna mötet - att ensamma själar inte kan mötas utan våra fördomar och försvar försvårar och ibland omöjliggör mötet.
Betongarbetaren och dammsugarförsäljaren kan ju ses på Stippes, stilla sin hunger med sina individuella val men ändå mötas - som människor - eller hur?
Kan bara hålla med Lena angående ditt skrivande. Fast att nominera dig till nobelpris är lite FÖR insmickrande för min smak...
Skicka en kommentar