Jag, en sadist "in disguise".....

Idag kröp han fram. Sadisten som bor inom mig. Så här var det. Jag blev uppringd av en dryg telefonförsäljare. Oftast är jag snabb med att avsluta samtalet genom att likt en pavlovsk hund reagera spontant och säga;
"Nej, jag är inte intresserad."

Oavsett om säljaren hade sagt:
"Grattis du har vunnit 23 miljoner svenska kronor, ett livstids årskort till Malmö FFs hemmamatcher, en 48 veckors salsakurs med Carin Da Silva som personlig tränare och en garanterad plats i himmelen (JA...det stavas himmelen...)"
Eller....om säljaren hade försökt sälja smörknivar svarvade av dyslektiska dvärgar, hade jag svarat samma sak:
"Nej, jag är inte intresserad."
Jag hade svarat så av den enkla anledningen att jag inte lyssnar....

MEN....nu var det så att tre sekunder efter det att säljaren ringt upp mig på min fasta telefon, ringde en kompis på mobilen. Blixtsnabbt dök sadisten inom mig upp...

Jag frågade säljaren om han kunde vänta eftersom det ringde på min mobil. Han svarade ja...och jag högg som en kobra.

Sedan började jag prata med min kamrat. Ungefär var tredje minut tog jag luren och frågade säljaren om han var kvar, jag frågade också om det var ok om jag tog hans tid i anspråk trots att det var fredag kväll. Så höll jag på ett bra tag tills jag fick lite (men bara lite....) dåligt samvete. Då frågade jag, den vid det här laget stressade säljaren om det var ok om han ringde tillbaka en annan dag.

Jag tror inte han ringer tillbaka.....och här kommer vi till sensmoralen i historien.

Den som en gång smakat på sin egen medicin, funderar i fortsättningen över vad han utsätter andra för.