Oavsett vilket, gör jag det, kommer, tillbaka alltså, även om det inte är som en boll. Förhoppningsvis (eller kanske tyvärr?) upphör likheterna mellan mig och MA Numminen där.
Efter snart två bloggfria månader är jag här igen.
Efter snart två bloggfria månader är jag här igen.
Någon (mer eller mindre) klok människa beskrev intrigen i Beckets "I väntan på Godot" så här:
"Två människor väntar utan att veta varför på någon som inte kommer."
Lite i den världen befinner jag mig. Vet inte riktigt hur, vad eller varför jag gör det jag gör alltid.
Ungefär samma typ av existensiella frågor en treåring ställs inför.
Sammanfattningsvis kommer jag fram till att jag av vissa kan uppfattas som en korsning av en lallande treåring och ett trallande finskt fyllo.
Inte underligt att folk tittar med en konstig blick på mig emellanåt och viskar:
"Titta, där är han, som alltid kommer tillbaka utan att veta varför!"
Paranoid? Moi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar