onsdag, mars 25, 2009

Otur att bli träffad av blixten? Jag träffades av en atombomb, TVÅ gånger....


Tsutomu Yamaguchi får begreppet "som att träffas av blixten två gånger" att framstå i ny dager. Det man trodde var osannolikt är det också, men....det dyker alltid upp något som gör att bilden förändras. Tsutomu befann sig i Hiroshima när den första atombomben föll. Svårt brännskadad fördes han till sjukhus i Nagasaki. Googlar du på ordspråket: "ur askan i elden", lär det sluta med att du glor rakt in i Tsutomus grillade ansikte...när han kommit till Nagasaki föll den andra atombomben. 93 år gammal, är han idag ett levande exempel på att allt faktiskt kan hända.....

Visst är det så. Att när man tror sig veta sanningen sker något som förändrar ens begreppsvärld. Det man tror är sant, är det, men bara delvis, för det händer konstant nya saker som gör att vi måste lära oss att titta med nya ögon.

Hur många gånger har du sagt till dig själv:
-"Jag kommer aldrig bli förälskad igen."
För att ett par veckor, månader eller år senare drömskt blicka in i det ögonpar som sitter mitt i ansiktet på människan du tycker är så osannolik och drömlik, som du är så våldsamt förälskad i?

En skön tröst att tänka så. När det känns som att saker och ting aldrig kommer att förändras är det bara att tänka på vad som hände Tsutomu.

När man tror att the båtten is nådd och när man tror att nu har världen blivit statisk, sker det alltid något som får en att säga:

Det här trodde jag aldrig!

Lika säkert som det inte är sant att något aldrig kan bli bättre, eller för den delen sämre.
Det enda vi vet är att allting alltid blir annorlunda och att det aldrig blir som vi tror, hur säkra vi än är på att vi har funnit sanningen.

1 kommentar:

BellaLL sa...

Måste bara kommenter detta...

Allting förändras, inget är statiskt.... vilket ibland är mitt stora dilemma, roten till min ångest. Varför kan inte allting vara som det en gång var?

Men visst fastnar man i gamla hjulspår och tror att inget händer.

Allt kan hända... som att du skrev dett inlägg på min 40-års dag. Som att jag någon vecka senare får diagnosen ADHD/Damp.

Fullkomligt förnärmad och förolämpad blir jag. Skulle JAG ha detta?! Jag som är akademiker och hur jävla smart som helst...som ALDRIG har haft problem i skolan.

Ju mer jag läser om mina fina små bokstäver ju mer förstår jag vilka fördomar jag haft. Jag inser att vissa typiska drag som jag har är tack vare mina diagnoser.

Jag förstår att ADHD kan vara en enorm tillgång. Jag är kanske rent av lyckligt lottad som har fått äran att få dessa små bokstäver. Jag kan numera titulera mig Fil.mag/ADHD/DAMP.... undrar om man får sätta in det i telefonkatalogen? Fast finns det fortfarande människor somn använder telefonkatalogen?

Jodå, säkert finns det det.... men vet den generationen vad ADHD/DAMP är för något?!