En Wallander i malmöitisk hardcoretappning?

Har länge haft en dröm om att skriva en bok och har börjat skissa på en deckare i Malmömiljö. Är osäker på om det är värt att lägga tid och energi på projektet och tar gärna emot lite feedback. Är det lönt att spinna vidare?
Så här börjar det:

Jag kisar med ögonen mot klockradion, eller rättare sagt mot den plats där klockradion brukar stå. Den är inte där, men å andra sidan är inte nattduksbordet heller på sin plats. Min hjärna går igång. När jag vänder mig om och ser att jag inte är ensam i sängen trillar den berömda polletten ner. Jag är helt enkelt inte hemma, åtminstone inte hemma hos mig själv. Tjejen jag träffade på Swing Inn igår som var så sensationellt snygg och sexig måste under natten ha gjort en ”Dr Jekyll/Mr Hyde”.
Hon är med andra ord sig inte särskilt lik i fullt dagsljus.
Å andra sidan känner jag inte igen mig själv heller. Från att ha varit den där charmerande, rappkäftade, roliga och oemotståndliga killen som är alla kvinnors våta dröm, ser jag nu på mig själv med avsky. Ur munnen letar sig ångor av gammal vodka/redbull, avslagen starköl och den obligatoriska ”nattamaden” som igår (igen…) bestod av ett whopper meal extra allt plus lökringar. Andedräkten för inte tankarna åt blomstrande sommaräng direkt.
Lakanen har lindat sig kring min svettiga kropp i den stekheta lägenheten. Nu förstår jag hur insekten som fastnat i spindelnätet känner sig. Den gemensamma faktorn behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Båda befinner vi oss på en plats och i en situation vi inte önskar.

”Mm…gomårrån´…eller nått´…..”
Grymtar jag mot kroppen som ligger bredvid mig i sängen. Jag ser in i ett par rödsprängda ögon och strax under dom spricker en mun upp i ett brett leende.
”Hej hjärtat, tack för igår och inatt! Du är så mysig. En riktig gulleplutt!”
Säger tjejen på bred Malmöitiska samtidigt som hon skrynklar ihop ansiktet och nyper mig kärleksfullt i kinden.

För tillfället känner jag mig som allt annat än en gulleplutt och har svårt att se det kärleksfulla i situationen. Istället kommer ångesten krypande. Jag har en kraftigt utvecklad allergi mot allt som är påklistrat gulligt. Kroppen försätts i skarpt läge och paniken börjar sprida sig. Det här känns allt annat än bra, ordet flykt är det första som dyker upp.
”Du, äh, jag skall jobba idag och har lite bråttom. Skall vi höras senare idag?”
Helvete, tänker jag. Att jag aldrig kan vara ärlig och säga det jag tänker. Jag vill aldrig se henne igen och jag föraktar mig själv för att jag ännu en gång supit skallen i bitar och låtit reptilhjärnan ta makten över min kropp. Jag skall aldrig mer dricka sprit.

”Skall du inte ha frukost? Jag kan gå ner å handla litta goa bullar hos araben på hörnan!”.
Hör jag Mrs Hyde väsa med en röst som skvallrar om en överkonsumtion av röda Prince. Men det sista jag vill just nu är att äta bullar, hur ”goa” dom än är.
”Alltså, jag hade gärna stannat, men jag har sjukt mycket att göra på jobbet och måste dra på studs, annars skjuter chefen mig. Men du, vi kan väl höras senare idag, får jag ditt mobilnummer?”
”Det fick du igår, har du glömt det?”
”Klart jag inte har!”
Det finns mer eller mindre delikat konstruerade lögner, den här tillhör definitivt den senare kategorin.
”Jag ringer dig ikväll!”
Säger jag med ett vad jag tror, oemotståndligt leende på läpparna.

Jag hoppar upp ur sängen och ålar mig i kläderna. Duschen får vänta.
”Hejdå, vi hörs!”
Skriker jag samtidigt som dörren slår igen bakom mig och jag stapplar nerför trapporna på osäkra ben. Ute på gatan orienterar jag mig med hjälp av byggnaden jag känner igen meddetsamma. Turning Torso i all ära, men Folkets hus på Nobeltorget är klassisk Malmömark för mig.
Senast jag var där var det för att titta på Moomsteatern. Teatergruppen i Malmö där skådespelarna lider av ett förståndshandikapp. Lider och lider tänker jag, hur fan vet läkarna som ställt diagnosen att dom lider?
Kopplingen slår ner som en blixt från en klar himmel, för just nu både lider jag och känner mig förståndshandikappad. Att min hjärna inte kan fungera som den borde!

Det är dock inte läge för dylika filosofiska resonemang. Plockar upp mobilen. Om displayen hade kunnat tala hade den skrikit: ”12 missade samtal”!, ångesten späds på. Fan också tänker jag och inser att jag lovat ”Ankan”, en gammal barndomsvän, att vi skulle åka ut med M/S Pelle och fiska torsk idag. Den enda torsken jag lär se idag är den som dyker upp när jag, om jag mot alla odds, vågar se mig själv i spegeln. Hade man kunnat spela det på oddset hade det gett 23 598 ggr pengarna. Den sista jag vill se i ögonen idag är mig själv.

Jag heter Max, är 37 år gammal, jobbar som mordutredare på Malmöpolisen och har både goda och mindre goda sidor. Igår tog dom mindre goda sidorna makten över mig som så många gånger förr.