Don Quijote de la Malmö, det är jag det...

Idag var jag på Hemköp och handlade. När jag kom till kassorna drabbades jag av den vanliga panikångesten som oundvikligen sköljer över mig i finalen av shoppingen, ALLTID gör den det...

Har en fantastisk förmåga att landa i den kö som går långsammast och är mest strulig. Är det en kassarulle som skall bytas, ett kontokort som strular, en streckkod som saknas på en burk inlagda gurkor eller en pensionär som hamnar i en ändlös diskussion med kassörskan huruvida kupongen på pressylta är giltig eller ej, är det något mankemang av den typen, så sker det obönhörligen i den kassan JAG står i. Det slår aldrig fel.

Så om ni ser mig i en kö, välj en annan...kö alltså....

Lika säkert som att pantflaskmaskinen alltid strular när jag skall panta flaskor är det. Den problematiken har jag kommit förbi genom att be mina barn panta flaskorna, så enkelt var det att lösa den komplotten.

Men ködilemmat är en för mig olöslig konspiration som plågat mig så länge jag kan minnas. Jag är helt övertygad om att Hemköps ledningsgrupp bedriver en konspiration mot mig. På något vis skapar dom alltid någon form av kaos i den kö där jag står. Dom vill mig helt enkelt illa.

Likt en Don Quijote i shoppingtappning kommer jag för evigt att slåss mot min köproblematik. Det känns som ett oövervinnerligt dilemma, så kanske det är dags för mig att kapitulera inför faktum? Nåväl...

Idag hände dock något som skänkte hopp. När jag stod i kassan och la upp alla mina två varor på bandet skedde det. Ett par kvinnohänder la, samtidigt som mig, en avdelare mellan våra två portioner av varor. Två människor, en tanke. Jag som levt i tron att det alltid är JAG som skall avskilja mina varor från kunden bakom mig. Jag som trott att jag var ensam om att tänka på min nästa.

Men nu blev jag övertrumfad..... Sedan började händerna placera varorna på bandet, konsekvent landade dom med streckkoderna vända åt rätt håll. För mig var det den ultimata bekräftelsen på att ödet log åt mig och serverade kvinnan i mitt liv, om inte på ett fat, så i alla fall på ett rullband på Hemköp. Streckkoden åt rätt håll....två människor...en tanke....äkta kärlek...två människor av olika kön som insett essensen i livet.

När jag vände mig om för att fria, såg jag rakt in i ett par lätt skelande ögon. Dom satt placerade djupt någonstans i ansiktet på en kvinna som verkade vara född runt 83.......ARTONHUNDRAåttiotre....

Ännu en gång hade Fru Fortuna spelat mig ett spratt. Först ingav hon mig hopp, för att sekunden senare brutalt och med ett hånskratt rycka undan kärleksmattan från mina fötter.

Jag borde insett det direkt, något gott kommer ALDRIG ur köandet på Hemköp. Don Quijote de la Mancha slogs mot sina väderkvarnar, a never ending story.... Jag, Don Qujite de la Malmö, är dömd till en livslång kamp mot köerna på Hemköp, a never ending story.... Dags att sluta vara så naiv och inse fakta, läge att kapitulera, hög tid att sluta hoppas.

Sensmoral:

"När du passivt står och väntar kommer det aldrig något gott ur situationen."