Ingen vill slå fast vad det är...utan att ha hållit det i handen...

OBS! Händerna på bilden har inget med eventuella händer i texten att göra....

Så stod det i dagens upplaga av Sydsvenskan, och står det i tidningen är det per automatik en sanning. Intressant förhållningssätt som säkerligen kan användas i många situationer. Smaka på meningen:

"Ingen vill slå fast vad det är utan att ha hållit det i handen...."

I det här fallet rörde det sig om en historia som berättas i tidningen.
Erzsébet Szédelyi från Arlöv hittade något som liknar en lös tand i vaniljglassen med chokladkross hon hade köpt på Coop. Så här sa hon:

"Det märket köper jag aldrig mer. Jag mådde illa på natten när jag bara tänkte på det."

Det framgår inte av artikeln hur hon ställer sig till glass UTAN chokladkross, men förmodligen hyser hon samma aversion mot citronsorbét som mot chokladkross. Vad vet jag, det är bara en teori. Den filosofiska aspekten av historien kommer när reportern börjar nysta i chokladkrosshistorian. Kalle Kniivilä som reportern heter har inte bara norra europas coolaste namn, (åtminstone om man är finne och har ordet "kniv" inbakat i sitt efternamn), han är även ambitiös och vill bringa klarhet i storyn om den gulnade tanden i glassen. Han klär sig bildligt i en CSIlightuniform och kontaktar en expert på området (inte chokladkross utan tänder....gulnade såväl som blekta...).

Men när han väl kommit i kontakt med experterna på tandläkarhögskolan går utredningen in i väggen. INGEN vill kommentera fallet och bjuder istället världen på den intressanta kommentaren;

Ingen vill slå fast vad det är utan att ha hållit det i handen.

Men tänk om alla skulle leva efter den devisen? Tänk tex. om någon blir kär men börjar vackla med stöd av teorin som bygger på att om något skall vara sant måste det först hållas i handen? Märkligt....att någon börjar vackla på grund av att han eller hon får stöd, det borde vara tvärtom...
I alla fall hade det kunnat låta så här:

Fråga: Älskar du mig?
Svar: Jag kan inte slå fast det, åtminstone inte innan jag kunnat hålla det i handen.
Befogad tveksamhet faktiskt, hur skall man veta om man inte kunnat hålla det i handen? Oavsett om det gäller fasta (om än gulnade....) föremål eller abstrakta känslor....

Eller om samma kärlekstörstande människa utbrister till föremålet för sin ömma låga:

Fråga: Söte jesus, vad stärnorna på himlen är vackra, tycker du inte?
Svar: Jag kan inte slå fast det, åtminstone inte innan jag kunnat hålla dom i handen.

Nu blev det jobbigt...tror jag lägger ner hela resonemanget. Det känns som att livet skulle bli väldigt komplicerat om regeln skulle följas. Tror jag går på magkänslan även i framtiden....förmodligen skönast att slippa säkerställa äktheten i allt genom att hålla det i händerna...

Sensmoral:

Saker och ting KAN vara sant och finnas alldeles på riktigt, även om det inte kan hållas i handen.