Duktig pojke = Dum pojke

Nu har jag varit hemma från jobbet sedan i måndags. För första gången i mitt liv har jag lyssnat på signalerna från min kropp OCH tagit dom på allvar. I frivillig isolering har jag funderat, vilat och funderat.....samlat tankarna, fokuserat och rustat för mitt mentala inbördeskrig.
Så lätt att prioritera bort sig själv och ens egna behov när man i sin enfald och i sin jakt på att framstå som världsmästare i alla andras ögon nonchalera sina egna behov.
Att vara en duktig pojke, präktig pappa och presterande yrkesmänniska har jag fått lära mig är viktigt, förlåt...VIKTIGAST...
Men när jag på kvällarna säckat ihop i soffan och mässat mantrat:
"Du är bara lite trött....det känns bättre imorgon...du är bara lite trött det blir bättre imorgon...."
har jag innerst inne, rent intellektuellt förstått att det inte ÄR så....det BLIR inte bättre av sig själv.
När the båtten is nådd, den berömda droppen fått självbedrägeriets bägare att rinna över och när sanningen kommit ikapp, är det bara att ge sig och kapitulera.
Dags att inse att det inte är fult att vara svag, det är inte brottsligt att emellanåt vara bräcklig.
För mig som fd. (låter bättre än gammal...) idrottsman är allt som kan liknas vid ett nederlag en plåga som gör mig frustrerad och får mig att känna otillräcklighet.
Lite svårt att skylla på domaren i det här fallet.....att påstå att motståndarlaget hade tur känns inte heller som något plåster på såren, inte ens det klassiska: "Vi tar dom i nästa match" låter trovärdigt.

För det är juh så, att det i det här fallet kanske det inte blir någon nästa match. Vågar jag inte kasta mig ner i djupet av mig själv den här gången, kanske det inte blir någon nästa match.
Hur patetiskt vore det inte att lämna wo i matchen mot sig själv, inställt pga brist på motstånd?
Dags att hitta roten och orsaken till det som hindrar mig från att känna harmoni och lycka.
Slut med den konstgjorda andningen i form av falska skratt, spelad lycka och tron om att en kärlekshistoria skall bli den livboj som räddar livet på mig. Är jag inte redo för att möta mig själv är jag knappast redo för att i ärlighet möta någon annan heller. Även om jag aldrig haft som uppsåt att skada eller såra (som kanske är samma sak...), har det förmodligen blivit så, och det gör ont i mig att jag gjort andra ont, i jakten på min egen lycka.

Snacka om egoism.....i jakten på att behaga andra är det lätt hänt att den duktiga pojken blir dum....åtminstone mot sig själv...och ibland mot andra....