Skilsmässan är ett faktum. Sålde min bil igår. Efter inre resonemang fram och tillbaka, mest tillbaka…..kom jag fram till att jag verkligen inte behöver bilen. En fullständigt onödig lyx eftersom jag i princip endast kör till och från jobbet, som jag för övrigt har cykelavstånd till….
Skall dock erkänna att det var med visst vemod jag lämnade över nycklarna.
Det kändes som att jag stod vid en kajkant i Liverpool för att med vit näsduk i ena handen och med tårfyllda ögon ta farväl av något kärt jag aldrig mer får återse.
Som att se ett gigantiskt Titanic glida iväg och bort.
Nu såg jag inte ett skepp försvinna i horisonten, det var mer att en bil svängde runt korsningen Mariedalsvägen och Regementsgatan, men rent känslomässigt upplevdes det så. Den försvann i horisonten….
Elvis has left the building…..hörde jag inne i mitt huvud. Tills jag kom på att jag är en sjuk människa som drar paraleller mellan en Audi och både Titanic och den störste rocklegenden genom alla tider.
Funderade allvarligt på att klättra upp i ett träd, som killen gjorde i Kalles klätterträd, det där barnprogrammet…för att liva upp vardagen….att med fantasier och osannolika liknelser sätta färg på den grå vardagen. Att mentalmåla med klargult och knallrött för att liva upp det som känns trist och färglöst kanske inte är en dum idé?
Eller..….risken är överhängande…att det skulle dyka upp vårdpersonal i vita rockar….som skulle sätta på mig en konstig tröja…där armarna liksom sitter fast på ryggen…en tröja som tvingar en att krama om sig själv.
Kramar är bra….men inte om dom tvingas fram….så jag hoppar nog över…låter bli att klättra upp i det där trädet och håller mig på mattan istället…..som den duktiga pojke jag innerst inne är…
Skall dock erkänna att det var med visst vemod jag lämnade över nycklarna.
Det kändes som att jag stod vid en kajkant i Liverpool för att med vit näsduk i ena handen och med tårfyllda ögon ta farväl av något kärt jag aldrig mer får återse.
Som att se ett gigantiskt Titanic glida iväg och bort.
Nu såg jag inte ett skepp försvinna i horisonten, det var mer att en bil svängde runt korsningen Mariedalsvägen och Regementsgatan, men rent känslomässigt upplevdes det så. Den försvann i horisonten….
Elvis has left the building…..hörde jag inne i mitt huvud. Tills jag kom på att jag är en sjuk människa som drar paraleller mellan en Audi och både Titanic och den störste rocklegenden genom alla tider.
Funderade allvarligt på att klättra upp i ett träd, som killen gjorde i Kalles klätterträd, det där barnprogrammet…för att liva upp vardagen….att med fantasier och osannolika liknelser sätta färg på den grå vardagen. Att mentalmåla med klargult och knallrött för att liva upp det som känns trist och färglöst kanske inte är en dum idé?
Eller..….risken är överhängande…att det skulle dyka upp vårdpersonal i vita rockar….som skulle sätta på mig en konstig tröja…där armarna liksom sitter fast på ryggen…en tröja som tvingar en att krama om sig själv.
Kramar är bra….men inte om dom tvingas fram….så jag hoppar nog över…låter bli att klättra upp i det där trädet och håller mig på mattan istället…..som den duktiga pojke jag innerst inne är…
Trist…javisst…..
3 kommentarer:
Skulle tro att man inte behöver sitta högst upp i ett klätterträd för att mentalmåla (ett underbart ord) utan att det går bra lite var som helst och lite hur som helst fantisera fram roligheter och härligheter. Så kan man tänka på det och vara glad fast situationen är trist, som i en kassakö, på bussen eller när helst man väntar bort lite tid.
Det livar upp...att tillåta sig själv att fantisera!
Ja, jag tror det är min bensin, flygbensin. Så att jag kan lätta från den grå lunken och få ett perspektiv från ovan molnen, där solen lyser.
Skicka en kommentar