Att acceptera, eller inte acceptera, det är inte frågan, det är förutsättningen.....

Om alla mina vänner, kanske inte samtidigt, men då och då, tänker på mig och vill mig väl med de tankarna.
Om dom jag känner, emellanåt skänker mig en tanke som genererar en smula energi eller två, till mig när jag är trött.
Om en människa jag inte kan kalla för vän som jag tittat i ögonen och skänkt ett leende, utan att förvänta mig något tillbaka.
Om den människan blir varm och glad för att han eller hon, utan att veta varför känt någon form av omtanke sprungen ur mina ögon och mitt leende.
Om det är så, får jag lugn och ro. Då sprider sig värmen kring mitt hjärta. Självklart, på ett sätt, som får samtliga Lilla torgs gasolgrillar tillsammans, att framstå som patetiska kopior, stöpta på samma fabrik som de oäkta Breitlinguren på wannabestekarnas klena handleder.

När den värmen sprider sig i min kropp och sjunger vaggvisor för min själ. Då, i samma sekund, som kroppens allt, tar en kollektiv siesta. När jag verkligen, VERKLIGEN, med inte bara min hjärna, utan också med mitt hjärta och min själ, ser skillnaden mellan det jag kan och det jag INTE kan förändra. Då förvandlas jag till en otecknad verklig superhjälte som förändrar det jag kan förändra och accepterar det jag INTE kan.....förändra.

Att acceptera eller inte acceptera, det är inte frågan, det är förutsättningen, att acceptera, det jag inte kan förändra, och förändra det jag kan.