Kunde nätt och jämnt hejda orden som ploppade upp inombords när jag vaknade;
"Men vad fan...vad är detta..."
När jag tittade ut genom fönstret och knappt såg Slottsparken för den himmel som var fylld av lika delar blöta tunga snödroppar och ännu blötare och ännu tyngre regndroppar, kom orden; "Ah, nej...."
Som om mitt liv vore om inte slut, så i alla fall en plåga, ett straff att genomlida.
Såklart är var och en sig själv närmst. Det är fullständigt omöjligt att jämföra sitt eget mående med andras, eftersom det hur gärna man än vill (eller INTE vill) är omöjligt att känna det andra känner. Oavsett hur stor och stark än empatin är, går det bara inte. Termometern som mäter hur vi mår är ännu inte uppfunnen.
Tankarna gick tvärs över gatan till Malmöiterna som bor i Slottsparken, där, på andra sidan av Mariedalsvägen. Varför är det mest killar/gubbar som är synligt hemlösa förresten....
Försökte frammana känslan av hur det är att vakna upp genomfrusen, bakfull, blöt (som i GENOMblöt...), ångestfylld (utan annan ångestdämpande medicin att ta än den som serveras på en röd plastflaska med ett stort T). Provade att känna efter för att försöka förstå hur det är att bli väckt av att kroppstemperaturen sjunkit så pass att kroppens alarmsystem ringer och väcker dig på morgonen och inte mobiltelefonens ringsignal. Att inte ha tillgång till en toalett att utföra sina behov på och än mindre en dusch med varmt vatten att tvätta sig i och en tjock torr handduk att torka sig med efteråt. How´s that for a start in the morning?
När jag svepte undan det tjocka duntäcket från min varma kropp och släntrade iväg mot köket började jag skämmas. Slirade in på toaletten och tyckte det var ganska lyxigt om man jämför med hur det är att sitta på huk i en buske en snöig novembermorgon.
Kom ut i köket och vevade igång kaffekokaren. Näsborrarna möttes av den underbara doften av kaffe, ett något mer aptitligt alternativ än T-sprit på frukostbordet. Fick lite ångest när jag insåg min egen oödmjukhet. Vilken förmån att inte drabbas av att morgonens första impuls i huvudet skriker efter droger. Att slippa lyssna på en inre röst som vill få dig att jaga ruset så att du kan fly eftersom du inte mäktar med att leva i den verklighet du vaknar upp i. Att inte kunna hantera den realitet du förvisats till, helvetet på jorden. Att vakna upp på fel sida av Mariedalsvägen.
Satte mig ner och sippade på det varma kaffet, tittade ut genom fönstret och såg in i Slottsparken och då kom den. Vågen av tacksamhet sköljde över mig från andra sidan Mariedalsvägen och det var inte det kalla skitiga kanalvattnet jag träffades av.
En genuin känsla av tacksamhet sjöd upp inom mig, en äkta, innerlig och tacksam värme spred sig i kroppen. Här sitter jag idag. I min alldeles egna varma lägenhet och dricker mitt kaffe. Ingen ångest så långt ögat når och mitt i ett liv som blir vad jag själv gör det till, som är vad jag med hjälp av andra, gjort det till. Beroende av mig själv och inget annat. Så annorlunda det kunde varit och så nära det var att det inte blev som det blev, det var nära att det inte blev som det skulle...
Mitt; "Ah nej..." som jag vaknade med, växlades i mitt inre emotionella Forexkontor mot ett; "Åh...ja!"
Små marginaler, krafter starkare än mig och TUR, gjorde att jag vaknade upp på rätt sida av Mariedalsvägen idag. Jag är ödmjuk och oerhört tacksam för det, tack!
*
11 kommentarer:
Mm, visst är det en bister verklighet?
Och hur dåligt man än mår, finns det alltid någon som mår sämre. Men det hjälper sällan mig i den stunden, tanken på att någon har det värre, sämre?
Trevlig helg önskar jag dig också!
Korrekturläserskan.
Tack för en underbar lässtund...som alltid. Och jag är oerhört glad över det faktum att du har börjat skriva regelbundet igen. Jag vet att det var ett bra tag sedan du ändrade din layout och ändå har jag så svårt för att vänja mig vid den nya. Kan hända att jag är konservativ...eller bara ogillar vissa förändringar :) Har gått tillbaka och läst äldre inlägg av dig...och till och med dessa låter annorlunda i mitt i huvud än de gjorde under den gamla layoutens tid. Inte sämre...bara...på ett annat sätt.
Ser nu att jag inte är inloggad...och anonym skall jag defenitivt inte vara.
Bella
Tack Bella, jag har testat och kikat på den gamla layouten, men kom fram till att den här känns bättre. Sorry! Hoppas du står ut.
Korrekturläserskan...jag hör vad du säger, men delar inte din syn. Såklart hjälper det inte dig att det finns andra som mår sämre. MEN....om man ser det ur ett större perspektiv hävdar jag att det spelar roll att andra har det annorlunda. Det handlar om att inte ta saker för givet, att förstå och respektera att det ibland är små små marginaler som avgör tex. på vilken sida av Mariedalsvägen man hamnar. Jag är oerhört tacksam för att jag lever det liv jag lever och det är viktigt för mig, om jag skall behålla min ödmjukhet, att jag SER hur de "mindre lyckligt lottade" har det. Den dagen jag börjar ta mitt fina liv för givet och den dagen jag blundar för hur andra lever tappar jag perspektivet på tillvaron. Tappar jag perspektivet och börjar blunda eller sätta näsan i vädret tappar jag också ödmjukheten. Uppfattar inte dig som vare sig arrogant eller oödmjuk, men, det är så JAG tänker.
Tack för besöket! Ser fram mot fler ledtrådar....
Ha en underbar helg!
/ Mats
Nä, det är verkligen inte så att jag inte ömmar för de som har det svårt. Och jag uppskattar verkligen att jag har det bra och mår bra. MEN jag bara menar, att jag blir lite trött ibland när "folk" säger "sluta gnälla, det finns de som har det värre". Mår man dåligt, av en eller annan anledning SÅ mår man dåligt. Oavsett hur många uteliggare det finns, och oavsett hur många små stackars barn som dör av svält i vår rika värld...varje dag...
Jag menar inte så....håller med dig om att det är drygt med den typen av "detfinnsalltiddomsomhardetvärre-resonemang".
Det jag försöker säga är att det är nyttigt att se och höra andra, särskilt de som finns i ens närhet. Klart att alla har rätt att ha ont, lida osv. Det vore kränkande att frånta människor den rätten. MEN...om jag svävar iväg och tappar min ödmjukhet och tacksamhet är jag "snett på det". Det handlar om att inte ta saker för givet. Ibland är det nyttigt att jämföra sin situation med andras, inte 24/7, men ibland är det nödvändigt att sätta saker och ting i relation till annat...
Glad att jag läste innan jag svor över mina egna bekymmer!
Insikt och uppvaknande!
Godmorgon! Jag läste texten i dag igen (istället för morgontidningen)
allt för att påminnas att saker och ting kunde varit värre.
Varför det är mest killar, män, gubbar som bor i parken? 20-25% av hemlösa är faktiskt kvinnor, men kvinnor hamnar inte lika ofta i tungt missbruk, inte riktigt lika högt antal psykiskt sjuka, människor som borde bo på vårdhem slussas ut i samhället i vårt land. Kvinnorna hamnar inte lika ofta i fängelse.
Om man tittar på de som inte har psykisk ohälsa eller missbruk i bagaget så handlar det ofta om män som haft stora ekonomiska planer som gått i kras. Kvinnor har i större utsträckning en familj, ett umgänge som öppnar sina dörrar och bäddar ner dem i en ren säng.
Önskar att alla kunde få sova i en ren säng..
Hej Honny,
(det kändes konstigt att säga det, men inte lika märkligt som det hade kännts att säga; Hej honey...till någon jag inte vet vem det är.)
I alla fall:
Tack för intressanta rader!
Du har helt rätt, fler borde bli nerbäddade i en säng med rena lakan när dom behöver det!
Jag tror att man gör sina val i livet efter sin bästa förmåga och efter de förutsättningar man har just då. Din logg ger mig många tankar. Tack för att du delar med dig.
/Sofie
Tack Sofie, har inte läst din kommentar förrän nu, tack!
Tror också att man gör sina val utifrån sin bästa förmåga, men ibland är förmågan kraftigt nedsatt, av ett eller annat skäl. Då behöver vi hjälp och även ömdjukhet att be om den, hjälpen. Tack för att du läser, ha en underbar dag!
/ Mats
Skicka en kommentar