Tyst som i graven....

So much for my intuition....
Idag hade jag bokat tid i tvättstugan. En inte helt lätt uppgift eftersom det känns som att fastigheten har två tvättmaskiner som skall serva halva Slottstaden.
På fyra timmar skall kläder, handdukar och sängkläder för tre personer tvättas och torkas. Hallå, Joe Labero, var är du när jag verkligen behöver dig!!!
Det gäller att som det heter "hänga på låset" för att hinna med.
Tre minuter innan min tvättid startade, begav jag mig iväg. Eftersom jag lever ett liv i martyrskap, fick jag leta länge innan jag hittade lägenheten jag nu bor i. Givetvis på fjärde våningen utan hiss och med en medeltida tvättstuga på källarplan som jag når efter en kort utomhuspromenad. Vad gör man inte för att plåga sig själv när spikmattorna tagit slut på Claes Ohlsson?

I alla fall...
I trappan stötte jag ihop med en granntjej jag tidigare aldrig sett. Hon hade en tom plastväska över axeln som fick dom gigantiska kassarna på IKEA att likna necessärer.
Min ovana trogen att spontant kläcka ur mig mer eller mindre begåvade kommentarer till människor jag aldrig sett, fick mig att utbrista:
"Hej! Antingen är det du som tvättar före mig eller så har du världens största handväska!"
Tanken var INTE att flirta, utan att undvika ett ogenomtänkt och klyschigt;
"Hej hej..." som inte betyder någonting överhuvudtaget. Men det mottogs "sådär"....
Hennes himlande med ögonen och det mmm:ande svaret fick tystnaden att lägga sig totalt i trapphuset.

Med ens var begreppet: "Tyst som i graven...." applicerat på min vardag.

Den där kommentaren kanske hade en mening ändå, alltid lär jag mig något!