Nu är klockan tolv på nyårsafton...

Sitter och undrar varför ingen smäller av fyrverkerier och korkar upp champagne.
Inte heller hör jag mer eller mindre berusade människor utfästa löften
om att....DET HÄR....nya året skall minsann bli annorlunda.
Allt skall bli bättre och det som redan var bra skall åtminstone inte bli sämre.

Det enda nyårslöftet jag skall uttala är att jag aldrig mer, skall utfästa löften klockan tolv på natten, och endast en gång om året. Varför inte istället leva ett liv där du inte behöver lova? Ett liv där du håller saker utan att ingå avtal i förväg. Känns bättre....

Men varför så tyst?
Sedan slår det mig...klockan är 12:00, PÅ DAGEN..

Jag får vänta ett halvt dygn till innan cirkusen börjar.
VM i tunna löften, som skapade för att brytas, skall strax börja.

Gott nytt år på er allihopa!

Kort paus från korståget med uppdrag att öka andras välbefinnande….

Vad skönt, att känna sig låg utan att be om ursäkt för det.
Så befriande att landa en stund utan att må illa.

Det är helt ok att inte konstant vara en vandrande standupcomedyartist (vilket långt ord…) som omgivningen uppfattar som det berömda ljuset i mörkret. Att inte ständigt vara den som målar leende på folks läppar. Att ta en paus från jobbet som består av att droppa glimtar i ögonen på andra. För även om folk mår bra av att få glimtar droppade i sina ögon, kan det i längden vara mentalt slitsamt att vara den som alltid ger. Att transformeras till en nutida Karl-Bertil Jonsson är underbart, men ibland krävs det en paus.

Varm i magen blir den som får oväntad hjälp och en befogad komplimang som skänkts utan förväntan om återbetalning. Den som skänker utan att förvänta sig att få tillbaka, är en i sanning genuint vänlig själ, amen. Jag är inte den jag är i BERÄKNANDE syfte. Må bra gör jag när andra mår bra. Varför inte då aktivt göra saker som får andra att må bra? Att vara en del av den positiva spiralen är....positivt!

* Ambulerande standupcomedyartist.
* Ljusimörkretspridare.
* Leendepåläpparmålare.
* Glimtiögondroppare.
* Inutimagenvärmare.
* Karl-BertilJonssonlookalike.

Jag tycker nog att jag med gott samvete skulle kunna skriva det i telefonkatalogen efter mitt namn, eller lite mer tidsenlig på; www.hitta.se.

95% av min tid mår jag riktigt RIKTIGT...bra, av att titulera mig enligt ovan.
Men ibland…IBLAND…är det skönt att ta ett steg tillbaka. Herregud vad skönt det känns, att jag tillåter mig själv att vara lite låg, för nu vet jag, att jag kommer in i matchen ganska snart igen. Det har inte alltid varit så.

Oj, vad skönt, att må bra av att inte må så bra!

Det är så logiskt, alla fattar utom du....

”Det är så logiskt, alla fattar utom du.
Du har inte en aning. Du har inte en aning.
Det är så logiskt, alla fattar utom du.
Du har inte en aning. Att jag tänker på det precis just nu.”

Nu gör jag ett undantag och viker av från min princip.
Att systematiskt rida på andras texter i en blog tycker jag är patetiskt, MEN eftersom jag inte kan lita på att ni får till Petters text er tillgodo ”elsewhere” gör vi så här.…

Petter har gjort det. Han har sagt det jag länge velat säga utan att veta hur.
Jag ger mig, kastar in handduken och hissar upp den vita flaggan. Om jag vore en hund hade jag rullat runt, lagt mig på rygg och blottat min mage.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Fingret har satts på sanningen:

”Det är så logiskt, alla fattar utom du……”

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Köp skivan!

”Petter – God damn it”

Köp den!

Att plocka upp, eller att inte plocka upp, det är frågan.

Jag är tusenlappen du ser som ligger där på gatan.
Alldeles för osannolik, för bra för att vara sann.
Att ligga där helt naken, och att väntas på att plockas upp.

Det är få förunnat, att tillhöra denna fåtaliga skara.

Du är antingen den, som ligger där och väntar….
ELLER…den som går förbi…och får chansen.
Att plocka upp….eller att inte plocka upp?

Det är frågan….att plocka upp, eller att inte plocka upp?

Fuck you and the horse to…

Hur skall jag förhålla mig till situationer jag inte känner mig harmonisk i?
Sååå trött är jag på att hamna i den ena situationen efter den andra där jag är långt ifrån nöjd med det som sker.
I den vilda västern i Amerika på 1800-talet myntades ett uttryck:
”Fuck you and the horse to.”
Så här var det…när en cowboy red in i en stad och konfronterades av någon som inte välkomnade honom fick han höra orden:
”Fuck you and the horse to.”
Den ovälkomna gästen kunde dra åt helvete och han kunde dessutom ta hästen han red på med sig.
Det var ett extremt tydligt sätt att kommunicera på.
Vare sig han eller hästen var välkomna. Hårt…ja….tydligt och ärligt….absolut!

Är det så, att de gäster som trillar in i mitt liv och jag inte anser vara välkomna skall avspisas brutalt och uppriktigt? Kanske är det ärligare att säga det rakt ut, utan inlindade omskrivningar? Du är inte välkommen i min tillvaro. Kanske är det bättre? Är det inte bättre att jag också skall behandlas på samma sätt, brutalt uppriktigt.

Otvivelaktigt är det så att jag skulle uppskatta att själv bli bemött på det viset.
Att få sanningen serverad i ett dimhöljt skimmer är inget jag vill. Jag är trött på att höra hur trevlig jag är. Jag är utledd på att lyssna på smicker som talar om för mig hur attraktivt mitt intellekt är. VILKEN fin kille jag är….säger dom. Det är INGET fel på dig, hör jag sedan.
Yeah, right…om jag inte platsar, tala om det för mig.

Säg det hellre rakt ut och utan bedövning, även om jag inte rider in på en häst i ditt eller andras liv.
Tala om det för mig utan att linda in det. Smaka på orden…och säg det sedan..till mig:
”Fuck you and the horse to.”
Det hade kännts bättre…..

Definitionen på sanning....

Jag kalllar mig inte för alkemist, jag påstår inte att jag har funnit svaret på kärlekens gåta,
MEN....jag har EN sanning att säga:

- Stiltonost på Belgisk pepparkaka.....det är gott.....

Vill du följa med mig till min sandlåda?

Inatt grät jag. Det var inte sååå länge sedan jag grät, men då av en helt annan anledning, dessvärre. Endast EXTREMT starka känslor och enorma krafter får mig att gråta. Kan inte hjälpa att det är så. Jag gråter lika ofta av glädje som av sorg eller smärta, och inatt kom det en skvätt...
Jag har fått handbollar skjutna i huvudet från fyra meters håll där näsbenet pressats mot munhålan utan att jag gråtit. En gång trasades det främre korsbandet sönder, samtidigt som ett ledband i knät brast, som ett pistolskott i benet, men tårar, nej…det enda som kom var ambulansen.

Säger inte det här i ett patetiskt försök att framstå som något jag inte är, för mucho macho är jag INTE, men tålig, alternativt störd, DET är jag. Skall någon eller något få mina murar att rämna krävs det lite extra. En stålman i spindelmandräkt biter inte på mig. En tsunamistorm får inte min mentala skuta att kapsejsa.

Men när en människa tränger igenom huden på mig och kittlar mig i naveln, fast från insidan. När samma människas röst tränger igenom öron och trumhinnor för att lägga sig som bomull indränkt i honung kring kroppsdelar jag inte trodde fanns. Om någon trycker på en knapp och skickar mig tillbaka till tvåårsåldern på en tiondels sekund och får mig att le som om jag satt i en sandlåda….lycklig och TOTALT ovetandes om att annat fanns, än lysande lycka, himlastormande harmoni och tokig tillfredsställelse....om någon trycker på en knapp...

Snälla, gör det igen och igen, skicka tillbaka mig till min sandlåda, så lovar jag... att du skall få låna....precis vilka hinkar och spadar du vill…..bara du hänger med…..

När Carl Bildt på crack och Barbiedockor drunknandes i bollhav betraktas som normaliteter.

Om Carl Bildt hade gått loss på crack, hur hade han sett ut då?
Om du kastar en Barbiedocka i bollhavet på McDonalds. Vem räddar den?
Beställ en tjock grillad korv med mos i ett gatukök och be att få grillkryddan serverad separat i en pappmugg under total tystnad.
Fråga busschauffören när han log senast och be honom förklara varför.
Lägg dig raklång på en parkeringsruta och KRÄV att p-lisan som passerar dig skall fästa en p-bot på dig.

Eller ställ frågan till dig själv.
VARFÖR…..upphör du aldrig att förvånas? När du tror att du kopplat greppet och när du funderat ihjäl dina hjärnceller, tar livet en vändning som på en tiondelssekund får din världsbild att vridas ur led, TROTS att du trott dig tänka igenom allt. Trots alla funderingar och analyser slår allting om. När du trodde ljuset var grönt slog det om till illrött. När du kontemplerat dig till sömns och funderat tills ögonen börjat blöda. Visar det sig ännu en gång. Att världen är mer absurd än du någonsin kunnat tro. Carl Bildt på crack, barbiedockor drunknandes i bollhav, grillade korvar serverade med grillkryddan ihjältigd i en pappmugg och en busschaufför som förgäves försöker minnas när han log senast. Alla absurditeter ställda på sin spets tycks plötsligt framstå som normala fenomen, när du smärtsamt inser. Att när du trott dig förstå visar det sig att du inte fattat något alls.

Att man aldrig lär sig sa Bill, lär du dig aldrig något, sa Bull.

Huset som gud glömde.

Jag borde anat det redan när jag stod på Hemköp och förgäves letade efter Nonstop. Ni vet de där droppformade karamellöverdragna chokladlinserna. Förresten undrar jag om det är en myt eller inte, smakar verkligen de röda bättre än de gula? Måste ta reda på det.
Åter till ämnet. När jag fick beskedet att de var slut (linserna, inte jag…) borde jag tolkat tecknet som gavs mig, och lyssnat på min inre röst som ställde den, skulle det visa sig, högst befogade frågan:

”Mats, skall du verkligen försöka dig på att sätta ihop ett pepparkakshus? På dagis tog fröknarna bort legot från dig när du försökte limma ihop bitarna med superlim för att de enligt dig inte passade ihop. Lärde du dig inget av det?”

Men nej, jag körde på. Fast besluten om att plan B skulle fungera. Likt en Hitler i sin bunker på sista dagen som upprepar mantrat; Det skall gå…det SKALL gå…jag kommer att klara det….det ser lite mörkt ut just nu, men…jag SKALL klara det. Istället för att dekorera huset med nonstop skulle det gå lika bra med skumtomtar och Ahlgrens bilar på temat, jul som hjul. Trodde jag… Hade jag lyssnat på den där inre rösten skulle jag tömt 12 rör treo och tapetserat utsidan av huset istället. De hade kommit väl till pass med tanke på den huvudvärk husbygget skulle komma att ge mig.

Det gick snett redan i inledningsfasen. När florsockret skulle smältas var det kört. Den lilla respekt mina två barn hade för mig tidigare försvann i den tjocka röken. Brandvarnaren pep ikapp med katten och tonårsdottern visade sig ha en väl dold mjuk sida när hon försynt viskade:

”Pappa, det gör inget. Vi kan köpa ett färdigt istället”

Den 12årige sonen skakade bara på huvudet, TROR jag. För det var omöjligt att avgöra i det av florsockerrök fyllda köket.

För första gången i historien vågade ingen skratta under Parlamentet på tv. Tystnaden låg som en våt filt över det julpyntade rummet. Som ett tecken från ovan började det dessutom regna en stund senare. Här skall ingen julefrid lysa...du kan kamma dig på din julstämning, tycktes tomtegudarna mässa!

(För er som tror att detta är dikt och inte verklighet. Vänligen kasta ett öga eller två på bildbeviset. Där ser ni priset för min hybris. TVÅ demolerade kastruller, TVÅ söndersmälta slickepottar, en nedsmält visp, en numera icke fungerande slev, en styck avloppssil som limmades ihop av det brända florsockerlimmet och givetvis ett styck pepparkakshus i bitar...och så tycker jag det är konstigt att jag är singel....)

Som i en dröm, fast på riktigt....så skall det vara...

Satt osynlig vid din sida i din säng, tittade länge på dig när du sov.

Du var och är, så vacker, sov så djupt och verkade så trygg.
Ville inte väcka dig.
Böjde mig försiktigt fram, för att snusa på din varma hals, den doftade fortfarande härligt, varmt av nattens vilda drömmar.
Pussade dig i nacken, som strålade av värme, från källan av hettan du sökte och fann, flammande i nattens mörker.

Värmen och fukten från dig, fastnade på mina läppar.
Som en osynlig film av det jag hoppas du känner för mig.

Lämnade ljudlöst rummet......
Kvar i rummet när du vaknar, kommer du endast att hitta några veck, på det lakan jag satt på.
Och om du söker, också stoff av mina känslor för dig.
Med mig stal jag förnimmelser av dina djupa drömmar. Bär med mig dem under dagen, väver förhoppningar, om att vi skall ses, så snart som möjligt igen.

Tar du med dig dina drömmar, så lovar jag, att möta dig, med famnen full av dina vildaste fantasier. Vill du, så kan jag, och VI, väva ihop det vi drömt, om varandra, till en verklighet byggd av drömmar.

Vill aldrig lämna dig ensam med dina drömmar igen. Vill att vi skall vara tillsammans på riktigt, precis så som vi drömt, precis så skall det vara.

Som i en dröm, fast på riktigt....så skall det vara...

Barnmisshandel a´la dragspel.

I helgen var det dragspelsstämma i Ransäter.
20 000 entusiaster hade samlats. 20 000! Det motsvarar ett i princip fullsatt Malmö Stadion. Jag förstår att 20 000 människor har det goda omdömet att njuta av
att se "de himmelsblå" spela fotboll, men dragspel? Nåväl, alla individer har rätt att leva sitt eget liv oavsett om man spelar dragspel eller fotboll.

Enligt Värmlands svar på Dagens Nyheter; ”Nwt”, var det bara drag
(bara en sån´formulering!). Endast ett ofredande och ett misshandelsfall anmäldes. Undrar vad ofredandet bestod av? Var någon berusad speleman på och kladdade på en kollegas tangenter? Försökte en perverterad bälgartist penetrera ett aspackat accordeon? Det framgår inte av artikeln och vi mår kanske bäst av att inte veta.

Misshandelsfallet är däremot lättare att förstå. I viss typ av rockmusik är det helt ok och tom. direkt njutbart med dragspel. MEN, oftast när jag tänker dragspel blir allt omkring mig dimmigt på samma sätt som i filmer när människor börjar minnas tillbaka.

Framför mig dyker barndomens midsommarfirande upp. Det spelas upp så som på en bioduk. Mer eller mindre berusade så kallade spelemän får utlopp för sin perversion att klä sig i clownkläder färgsatta av Stevie Wonder. Transvestit light i dragspelstappning. Sedan kör dom på som en raspig gammal vinylskiva. ”Små grodorna” blandas med ”Vi äro musikanter” och alla barn tvingas motvilligt att dansa kring en stång. Ni hör väl själv? Stång, transvestiter light, små barn och berusade män.
Mer perverst än så blir det inte, tro mig.

Så härmed vill jag fördubbla antalet misshandelsfall bland dragspelsfolket. Jag polisanmäler Sveriges dragspelare för att kollektivt ha misshandlat mig en gång per år under hela min barndom, så är det!

Kanske inte som en gummiboll, men ändå.

Oavsett vilket, gör jag det, kommer, tillbaka alltså, även om det inte är som en boll. Förhoppningsvis (eller kanske tyvärr?) upphör likheterna mellan mig och MA Numminen där.
Efter snart två bloggfria månader är jag här igen.

Någon (mer eller mindre) klok människa beskrev intrigen i Beckets "I väntan på Godot" så här:
"Två människor väntar utan att veta varför på någon som inte kommer."

Lite i den världen befinner jag mig. Vet inte riktigt hur, vad eller varför jag gör det jag gör alltid.
Ungefär samma typ av existensiella frågor en treåring ställs inför.

Sammanfattningsvis kommer jag fram till att jag av vissa kan uppfattas som en korsning av en lallande treåring och ett trallande finskt fyllo.
Inte underligt att folk tittar med en konstig blick på mig emellanåt och viskar:
"Titta, där är han, som alltid kommer tillbaka utan att veta varför!"
Paranoid? Moi?

Tung eller ung? Endas en konsonant skiljer de två begreppen åt.

Tidigare idag skulle jag inhandla en flaska vin. Notoriskt trogen som jag är gentemot det svenska samhället och dess förordningar, löd jag den uppmaning som ställdes till mig via en skylt i lokalen. När jag kom fram till kassan visade jag upp mitt körkort för att identifiera mig. Kassörskan hånlog åt mig och i samma ögonblick kikade jag småsvettandes upp mot den skylt jag tidigare sett.

I mina ögon stod det:

"Om du tycker du ser tung ut, visa leg. i kassan"

Jag hade läst fel. Det stod de facto:

"Om du tycker du ser UNG ut, visa leg. i kassan"

På tre sekunder hade jag vidimerat för omvärlden att jag inte enbart betraktades som gammal (eftersom dom INTE ville se mitt leg pga. att dom med blotta ögat såg att jag var äldre än 20), dessutom hade jag blottat mig själv. Att jag själv såg mig som tung, gjorde dessutom att jag lika gärna hade kunnat skriva ett plakat i bästa första Maj stil och hoppa med i tåget:

"Jag är gammal och fet, nu vet ni det."

Det enda positiva med historien är att texten på skylten rimmade.

Nu vet ni det....

P.s Det är INTE jag på bilden....

Hem(text)ska tanke, som blev ohemsk!

Idag begick jag ett brott mot det beteendemönster som tidigare varit väl inarbetat i min själ.

MEN, det var behagligt.

Den mur av paranoia gentemot heminredning (trots min profession), som genererats av ett otaligt antal ofrivilliga besök på ställen såsom IKEA, Lagerhaus, Hemtex, Granit osv, bröts ner på ett osannolikt sätt.

Plötsligt när jag vaknade, var jag uppriktigt intresserad av att på MITT sätt, inreda mitt hem.

Inte för att jag inte varit det förrut. MEN, nu fick jag själv styra skutan.

Om än opretentiöst, så ändock.

När jag idag passerade Hemtex larmbågar, togs min oskuld.

Döm om min förvåning när jag frontades med mig själv. Där stod jag och plockade ner varor i min korg. Likt en sallad som blandas till ett middagsbord, virvlade handdukar och underlakan ner i kundkorgen. Smått svettig kryssade jag mig fram mot kassan.

Kassörskan log säkert, även om jag inte uppfattade det. Mitt fokus låg på kvittot hon sträckte fram, som bekräftade att jag helt och fullt, avslutat min mission.

Mission completed....

Var det bättre förr? Nja.

För exakt 20 år sedan låg John Farnham etta på Trackslistan med sitt

bölande missfoster till låt:

"You´re the voice"

Ett lågvattenmärke som kunde och kan, reta gallfeber på såväl

döva människor som oskyldiga djur.

Allt var inte bättre förr.

För er fruktlösa.....

Om ni blir fruktlösa hoppas jag att ni inhandlar er frukt hos Fruktpågarna på Köpenhamnsvägen. Butiken ligger nästan ända nere vid Erikslust.

Handla på, himmelsblå!

Hole in one!

På tal om att hitta hålet……

Elsie McLean trodde att hon hade tappat bort sin boll på ett par 3-hål på golfbanan Bidwell Park. I stället hade den 102-årige kvinnan från norra San Francisco slagit bollen direkt i koppen. Hon blev därmed den äldsta golfaren att göra en hole-in-one på en tävlingsbana.
På grund av sluttningen på greenen såg McLean och hennes sällskap inte var
utslaget hamnade. När hennes vänner fann den i koppen trodde hon inte sina ögon.

Känns skönt att jag har ganska exakt 60 år på mig…….

Att tänka eller inte tänka!?

Kalla mig paranoid, men det är ett faktum att en frågeställning har fångat, fängslat och begränsat mitt liv den senaste tiden.

Jag var oklok nog (visade det sig i efterhand) att ställa mig själv följande fråga:

Om jag vill få ro i själen. Vad är bäst?

Att tänka på ingenting, eller att inte tänka på någonting?

Det tål att tänka på.

Kärleken är himmelsblå!

Bilden är lånad från en annan blog: http://svenliljegrensr.blogg.se/

Man kan inte göra något annat än att älska denna man!

Han är fullständigt besatt av fotboll i allmänhet och föreningen Malmö FF i synnerhet. Ibland cyklar han tom. till Malmö Stadion för att följa JUNIORERNAS träning, allt för att hålla sig så a´jour som möjligt.

Att han följer A-lagets träning är för honom en självklarhet, nåväl....

När han var på väg hem från en juniorlagsträning igår, såg att han det lyste inne på Malmö Stadion, han tog ett foto och njöt av ögonblicket.....en grön gräsmatta och inte en friidrottare inom synhåll!

Bättre än så blir inte livet en dag i Mars för den som är "lagd åt det hållet".

Den gröna gräsmattan skapar förväntningar och får det att killa till i magen på en rättrogen.

LEK MED TANKEN........att det är en varm försommardag ett par timmar innan match....du sätter dig på cykeln en lördagförmiddag......beger dig upp till "Backfickan", "Ölcafét" eller någon annan lämplig pub. Sitter där med den himmelsblå halsduken kring din hals och med en kall öl i din hand....funderar över lagupställningen....ventilerar dina åsikter om mittbacksproblematiken som hänger likt ett osynligt spöke över Malmö FF......när du senare korsar Pildammsparken och närmar dig Stadion känner du dig som en vattendroppe som befinner sig i en vask....du dras åt centrum av en kraft du inte kan styra.....den kokande stadiongrytan viskar ditt namn....kom till mig.....kom......och du dras med....euforisk.....fylld av varmkorv med bröd, Hultbergs senap och med ett par öl innanför västen....värmd av den ljusblå gemenskapen, OCH......den himmelsblå halsduken kring din hals....likt en förlovningsring tatuerad kring ditt ringfinger.....ett förhållande som ALDRIG tar slut.....delvis för att det är så FULLSTÄNDIGT otänkbart att du skall vara otrogen.....för vilken annan klubb kan man ge sin kärlek åt....men mest för att kärleken är tidlös.....om du är 2 år eller 97....spelar ingen roll.....

Evig kärlek sa Bill.......kärlek för evigt sa Bull.....

Himmelsblå kärlek säger jag.....

”Ryktet om min död är betydligt överdrivet”….

”Ryktet om min död är betydligt överdrivet”….
Så sa han. Dr. David Livingstone, året var 1871 och platsen Ujjiji vid Tanganyikasjön i Afrika.
Citatet har blivit ett av de mest kända genom tiderna.
Dr. Livingstone var en märklig man. Han växte upp i en liiiten liten förstad till Glasgow i Skottland. Som tioåring började han arbeta på en bomullsfabrik. Av någon märklig anledning började han senare studera grekiska, medicin och teologi.
Bara en ”sånn´” sak!

1841, 28 år gammal, begav han sig till Afrika för att utforska de vita fläckar som fanns på den afrikanska kartan. Tex såg han som första europé Victoriafallen. Senare blev han besatt av hitta Nilens källa, ett uppdrag han aldrig lyckades med.
Fullständigt besatt av sin ”mission” struntade han i att i att återvända till Storbritannien.
En journalist fick i uppdrag att leta reda på Dr. Livingstone. Journalisten hette:
Henry Morton Stanley och när Stanley 1871 slutligen hittade Dr. Livingstone undrade han och sa….”Dr Livingstone i presume…” vad Dr. Livingstone svarade vet ni….
Livingstone stannade kvar i Afrika och dog i Zambia två år senare. Lokalbefolkningen balsamerade hans kropp och BAR kroppen till kusten (vilket är en bra bit….) för att han skulle kunna skeppas ”hem” till Storbritannien och London där han idag ligger begravd i Westminster Abbey.

Fenomenet som drabbade Livingstone är sig likt även idag, år 2007. Är du FULLSTÄNDIGT uppfylld av en vision, ett mål du tror på, kan inget hindra dig. Har du en gång i ditt inre sett vad som krävs för att göra dig lycklig kan inget stoppa dig.
Oavsett om det handlar om att hitta Nilens källa, köpa ett radhus i Oxie med tillhörande labrador och Volvo, eller att ta ett OSguld i stavhopp är det samma drivkraft som maler på. Kalla mig religiös, MEN….det är nog det som är definitionen på ”meningen med livet”. Att hitta det vi brinner för och att inte svika det vi innerst inne tror på, även om omvärlden tycker något helt annat.
Stå på dig, innan någon annan gör det.